En kärleksförklaring till Gurra, Niclas Bergh och Jensa G

Uppdaterat: 15 mars

Jag återkommer ofta till hur mycket jag älskar brokigheten i supporterleden. Det finns få saker som stör mig mer än folk (lyckligtvis är dessa människor i minoritet, även om de är bra på att höras) som ska definiera vad en Hammarbysupporter ska vara. --- Föreningen Gröna Linjen delar inte nödvändigtvis åsikterna som lyfts fram i bloggen, utan dessa är skribentens egna. ---

När Jensa G sänkte Vasalund. Visst är vi alla en del av vår historia, men en kultur som inte tillåter olikheter och vill tvinga in oss i normer är en kultur som mår dåligt. Det vackraste för mig med att vara fotbollssupporter är inkluderingen. Jag säger inte att det är perfekt på våra läktare, jag vet att det finns grupper som känner sig mer exkluderade än andra och att vi har sjungit ramsor som har sårat. Men även om nidbilden av fotbollssupportrar är bröliga män, så finns det ändå alltid en plats för det annorlunda. För människor som ofta känner sig exkluderade i olika sammanhang i samhället blir på fotbollsläktarna en del av en gemenskap, ett vi, ett kollektiv. Under de 90 minuter plus tillägg som vi står där enade och sjunger fram vårt lag är

vi alla just där och just då exakt lika mycket värda, oavsett vem du är utanför arenan.


Men ibland, även om det är allt mer sällan, dyker den där udda fågeln upp även på fotbollsplanen. Liraren som fattat grejen. Liraren som lika gärna kunnat vara en av oss.


Jag har ju snurrat in lite på det här med sorgen att vi allt mer sällan får se spelare gå från talanger till fantastiska spelare till eviga hjältar. Spelare där hjärtat till klubben betyder mer än något annat. En utdöende spelartyp som förr var mer regel än undantag. Därför gladde det mig något otroligt när Gustav ”Gurra-Ludde” Ludwigson nobbade ett bud från Sydkorea med sannolikt långt bättre ekonomiska villkor och signade på ett nytt långtidskontrakt med Bajen. Visst, han är ingen Södergrabb eller arbetare från Tallis. Han är inte ens från Eken, men den där gamle gladiatordeltagaren från Götet har tagit klubben till sitt hjärta och vi fans har tagit honom till våra.


Eller som han själv sa i en intervju med Fotbollskanalen när han själv fick förklara fansens betydelse när han nobbade pengarna i Sydkorea och istället valde att förlänga med Bajen.


– Det är klart att det inte går att undvika, men för mig handlar det mer om stödet här på arenan. För laget. Det är klart att det är kul för mig som enskild individ, men för mig är det viktigast att de stöttar oss som lag. Och det gör de alltid, hur det än ser ut.


– Det är klart att det var en stor del. Jag ska inte glömma bort att jag fått chansen att spela i en sådan här typ av klubb. Det är många runt om i fotbolls-Sverige som kollar på oss med avund.

Han fattar vad det är som driver den där snickaren från Skarpnäck, författaren från Orminge, förskolläraren från Kärrtorp, social grupp 3-tanten från Farsta och för all del den grafiska designern från södra Sverige. Han fattar varför han står där och vem han egentligen spelar för och just därför håller han på att växa fram till en grönvit legendar. På något jävla sätt håller han på att bli något så ovanligt som både kultspelare och stjärna. Det går alltså även om man är en gladiatordeltagare från Götet.

Något annat som gladde mig på samma tema var Nahir Besaras intervju med Fotbolldirekt där han förklarade varför han valde att gå till Bajen: – Det fanns erbjudanden på bordet som hade gett betydligt mer pengar än här. Men när det kommer till Hammarby är pengar inte det viktigaste, de känslor jag har för klubben betyder mer. I alla år jag var borta blev jag stannad av supportrar varje gång jag var i Stockholm som frågade när jag skulle komma tillbaka. Efter allt vi har varit med om tillsammans blev banden väldigt starka och det är klubben nummer ett för mig.

För mig har Gurra anslutit till en serie personliga hjältar som satt laget före jaget och som på riktigt hajar grejen. Kanske kan även Nahir med tiden slå sig in där. I min ungdom var, vid sidan om stjärnor som Hasse Eskilsson och Dan Sahlin, två av mina största hjältar Niclas Bergh (som jag till och med skrev en skoluppsats om) och Jensa Gustafsson. Jensa älskade jag för att han stack ut. Bland sparka-spring-tackla-män, som det på den tiden rådde inflation på i svensk fotboll, fanns denna vänsterfotade rätt tunna tekniker. En sån spelartyp man storögt glodde på när Uno, kryss, due och italienska ligan ägde i rutan eller när brassarna lirade VM. Jensa sköt ju dessutom, som 19-åring, upp Bajen till finrummet med sitt sena mål mot Vasalund. Niclas Bergh kan jag så här i efterhand inte riktigt förklara, men det är väl så att vissa spelare tar man bara till sitt hjärta. Han hade ju lirat i Bajen sen han var fyra bast och var lätt att tycka om. Trots att jag aldrig haft något direkt hjärta i Väsby IK (min moderklubb är Bollstanäs SK), så var det ändå rätt stort att han 1997 klev över till klubben från min hemort. Som ung journalist på Väsbytidningen hade jag 1995-96 följt klubben på nära håll, så det var två världar som kolliderade där.

Leffe Strandh, Niclas Bergh och Johan Hammarström firar allsvenskt avancemang. Foto: Hasse Fridén Att jag tar upp Jensa och Nicke i dag är för att de är såna som efter sina karriärer blev kvar hos Hammarby, men som supportrar. Det är den typen av spelare som knappt finns längre. Lirarna som fattat grejen. Lirarna som är en av oss. Jensa och Nicke är grabbarna som flyttades upp, slog sig in i elvan och blev kvar så länge de tog en tröja för att när skorna till slut låg och dammade på hyllan vira in sig i halsduken och fortsätta sitt engagemang för klubben i deras hjärtan. Jag må vara en naiv fotbollsromantiker, men det var ju såna lirare som fick mitt hjärta att slå lite extra och som gjorde att jag en gång började älska både klubben, fansen och spelarna. Så Gurra, tack för att du visar att det ännu i våra dagar går att vara den typen av spelare även i dagens moderna fotboll. Jag fattar att många spelare vill ut en sväng och tjäna lite kosing, men glöm inte bort era rötter och den kärlek ni får varje gång ni kliver ut på Nya Söderstadions plastiga gräs, som man knappast vill röka vid höstsäsongens slut.



291 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla