För orten, för Söder, för laget

Jag antar att jag inte är ensam. Jag antar att ni är fler som sitter där och våndas, som har svårt att tänka på något annat och som drömmer iväg åt alla möjliga håll ikväll. Vad är det som väntar i morgon? Vad ska man förbereda sig för?

Hur förhåller man sig till en andra raka cupfinal? Det är ju något som vi grönvita aldrig nånsin har upplevt. Just den här finalen känns också på många sätt större än fjolårets. Då var det Häcken som väntade samtidigt som pandemin höll oss hemma. Den där äkta matchnerven saknades någonstans. Årets final har allt som man som supporter drömmer om, men också våndas inför.

1. Vi möter som serieledare svensk fotbolls gigant i stenrika regerande svenska mästaren Malmö FF. 2. Vi får spela inför fullsatta läktare på hemmaplan.

3. Vi har en möjlighet att gå till semestervila både som serieledare och cupmästare.

4. Vi möter laget som tagit över vår impopuläre och kickade tränare, som dessutom riskerar att bli kickad på nytt vid förlust.

5. Vi möter laget vars största spelare genom tiderna numera är en av våra ägare.

6. Vid seger väntar Europaspel i höst.


Att rivaliteten mellan Bajen och Malmö växt de senaste åren är en väldigt vag beskrivning av utvecklingen. Snarare har den exploderat.


Som supporter är tiden fram till en sån här match en tid av oro. Ibland tänker jag på hur löjligt det är hur mycket en framtida fotbollsmatch påverkar mig, men jag får bara finna mig i faktumet att det faktiskt är så. Jag vet att en seger skulle påverka mig uppåt lika mycket som en förlust skulle påverka mig neråt. Jag vet att resultatet i den här matchen kommer att gå ut över mitt privatliv, på gott och ont. Åtminstone i några dagar.


Men just de här tvära kasten mellan hopp och förtvivlan är ju också det som gör livet som supporter så oerhört rikt. Segrar står i en så oerhört bjärt kontrast till förluster. Nervositet, ångest, kolossal okontrollerad glädje, lika kolossal och okontrollerad ilska och de tvära kasten mellan dessa är vardag för en fotbollssupporter. Det låter nästan som att vi har en släng av borderline allihopa, men jag skulle ändå säga att det är en mer vänlig version av den diagnosen. Åtminstone för de flesta av oss. I slutändan ger det ändå mer än det tar. För vi går igenom känslosvängarna tillsammans. Känner vi lycka skapar vi karneval, går allt åt helvete finns vi i det tillsammans.


Trots det ifrågasätter jag ofta mitt engagemang när det nalkas derby eller matcher av den här digniteten. Den där ångestklumpen i magen som stör koncentrationen som man behöver för andra viktiga saker i livet är en energitjuv. Rädslan att förlora blir större än förhoppningen att vinna. Mentalt är dagarna före en match snarare en förberedelse för kroppens krissystem än en spänd förväntan. Det är snudd på att jag ger upp i förväg för att minska smärtan av en förlust. Det är sjukt, men vi är i alla fall sjuka tillsammans och är det något man borde ha lärt sig under ett helt liv, eller åtminstone 37 år som aktiv supporter, med Hammarby som följeslagare är det att förlora.


Ett sätt för mig att kanalisera all fotbollsrelaterad ångest (för gudarna ska veta att ångesten lever och lär även på andra områden) är att sysselsätta mig med mina filmprojekt. Just på matchdagen blir det med Gröna Linjens merchförsäljning. Jag kommer finnas på plats på 69:an och hoppas att en del av er kommer in och säger hej och snackar bort ångesten. Vi kommer även ha ett bord på supportermarknaden i Björnsan och bortsett vår obligatoriska halsduk (många stationer börjar sina och andra är helt slut, så ta chansen innan det är för sent) så vill jag slå ett extra slag för vår Salta Bajen-tisha, som vi nu blott har 29 stycken kvar av.


För orten, för Söder, för laget. För oss alla, vem du än är och var du än är. Välkommen hit.


Nu gör vi det här tillsammans va? Ses på andra sidan.


241 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla