De senaste dagarna har debatten om våldet inom fotbollen rasat igen. Det är alltid ett svårt och tråkigt ämne att skriva om och framförallt vill jag inte på något sätt göra mig till talesperson för andra supportrar. Det finns nästan lika många åsikter som det finns supportrar och så ska det också få vara. Vad jag däremot gillar är att skriva av mig om ämnen som engagerar. I mitt senaste blogginlägg från början av maj vände jag mig till svenska folket. Främst för att jag hade en känsla av att något ligger i luften och att det snart händer något igen. Jag hade en naiv önskan om att den nästkommande debatten skulle ta en annan riktning, det har den dock inte riktigt gjort. Fotboll.
Supportrar. Media. Våld.
Treenighetsläran.
”Det som hände är utomordentligt allvarligt och skandalöst”, dundrar justitieministern.
Det är klart att det är allvarligt och skandalöst när brinnande bengaler kastas mot familjeläktare. Fotbollsläktarna är en utmärkt spegel av samhället, fast i mindre format. De flesta av oss är tacksamma över att polisen lagt ner den kollektiva bestraffningsmetoden villkorstrappan och ersatt den med en individuell exkluderingsstrategi. Det är ju så brott och straffpåföljd ser ut också i det "civila" samhället.
Men många som nu är ute och tycker till verkar ändå tycka att den stora massan fotbollssupportrar ska straffas. ”Förbjud bortasupportrar”, har diskuterats inom polisen. Medierna kapitaliserar som vanligt på oroligheter. Blir det stök kan vi räkna med att ”fotbollen” inte bara toppar sportsidorna utan även får pryda topp-puffen på nyhetstidningarnas sajter och att mindre insatta krönikörer låter pennan gå varm i texter som inte ens är värda att kommentera eller ge spridning.
Den stora majoriteten av alla fotbollssupportrar skulle aldrig använda våld om inte nöden krävde det. Lösningen från många utomstående är som alltid att utse en grupp skyldiga och peka med hela handen. Klubbarna, supportrarna. Precis på det sätt som justitieministern gör. ”Arrangörerna måste ta till sig att man har ett utomordentligt stort ansvar för situationen,” säger han. Är det inte i själva verket justitieministern själv som har ett utomordentligt stort ansvar? Fotbollsklubbarna och förbundet har såklart ett ansvar att hålla läktarna så säkra som möjligt, men vi måste också ha klart för oss att fotbollsklubbar är relativt små företag med små resurser. Klubbarna gör redan allt de kan för att undvika våld på våra läktare. Klubbarna har numera inte bara säkerhetsansvariga utan även SLO:s (supporter liaison officer), som är en slags supporterombudsperson. En person med god kännedom om sin egen klubb och dess supportrar. En person som finns med när kommunikationen mellan supportrarna, klubben och till exempel polisen, diskuterar inför, under och efter en match. Det förs alltså redan en löpande dialog mellan klubbar, supportrar och polis. När icke insatta men ansvariga för ordningen i vårt land skjuter över ansvaret på klubbarna är det lite som att låta bankerna stå ansvariga för bankrånen. En arrangör har så klart alltid ett ansvar, men personligen kan jag inte se vad klubbarna mer skulle kunna göra än det som redan görs, möjligen skulle det vara att få sina spelare att säga ifrån mot våldet i intervjuer med media istället för att ha förståelse. Det går faktiskt att vara djupt besviken på laget och spelarna utan att kasta bengaler mot barnfamiljer. Vi supportrar då – har inte vi ett ansvar? I grunden är ju vi individer som köper biljetter till ett evenemang och vårt enda ansvar torde vara att inte själva delta i stök. Nu fungerar det inte riktigt så inom fotbollen. Supportrar är kravställare, men många är också genom sitt medlemsskap i klubben delägare i klubbarna de stöttar. Internt finns det också grupper som mer eller mindre bestämmer hur läktarna ska se ut. Det är mer eller mindre en tyst överenskommelse inom fotbollen som även klubbarna valt att acceptera. Det är till stor del den tysta överenskommelsen som gör att vi har en så levande fotbollskultur i Sverige och som vissa andra länder avundas oss. Den stämning och de tifon som skapas på de svenska fotbollsläktarna är inte unik i världen, men är ändå så pass bra att den drar folk till arenorna. Läktarna är en del av upplevelsen som gör att folk köper biljetter till allsvenska fotbollsmatcher. Med det kommer så klart ett ansvar, även om det är ett tyst ansvar. Vi som har gått på fotboll hela livet är väl insatta i den "uppfostran" som sker på läktarna. Denna "uppfostran" är fluktuerande och i ständig förändring. Den är svår att förklara för någon utanför den, men för att summera gör den att vi också har ett ansvar att säga ifrån när någon eller några går för långt. Att våga ta det ansvaret kan också vara förenat med en stor konfliktrisk - att du stöter dig med grupper som du inte vill stöta dig med, till exempel grupper med våldskapital. Det är ändå ett tungt ansvar att lägga på individer som bara gått till arenan för att sjunga fram laget de älskar. Vad ska vi göra i situationen? Riskera ännu mer våld genom att resa oss upp och ta striden mot en arg mobb? Men det finns andra vägar att påverka. Frågan vi alla supportrar borde ställa oss är vad vi gemensamt vill ha för läktare – och till vilket pris? Ska vi gemensamt och demokratiskt äga utrymmet eller ska vi lägga oss platt för de mer våldsamma supportrarna? Jag tror vi alla älskar tifon och läktarsånger och de allra flesta gillar, trots att de är förbjudna, bengaler, åtminstone så länge de inte används som vapen. Problemet är att bengalkastandet och våldet bara slår tillbaka på den läktarkultur som fotbollssupportrar i många år har krigat för. Samhället kommer inte att stå och titta på och vill det sig riktigt illa kanske bortasupportrar förbjuds vid stormatcher och vad väntar om om de styrande kommer fram till att exkluderingsstrategin är verkningslös? Vill vi ha kvar vår levande läktarkultur? Vill vi att bengaler ska vara tillåtna? Då är det såklart kontraproduktivt att ge kritikerna hinkar med vatten för sin sak – något som istället skadar hela vår rörelse. Ska den som skriker högst (eller besitter våldskapital) också vara den som bestämmer? Så ja, vi supportrar har absolut ett ansvar, men hur vi ska ta det är en större fråga.
Fotboll Sthlms ofta briljante journalist Viktor Asp har skrivit en skarp och tänkvärd text om våldet som ett hot mot medlemsdemokratin. ”Varje gång man väljer att istället slänga en bengal på familjeläktaren eller försöka ta sig in på plan har man valt bort föreningsdemokratins väg och urholkat idén om ett medlemsstyrt AIK. Ett årsmöte tillhör alla, bengalkastning är det bara ett fåtal som kan ägna sig åt. Vad är egentligen vitsen med att dra ihop ett eget styrelseförslag och att gå på ett årsmöte om det är våldsmännen i orangea huvor som bestämmer vem som ska avgå och när? När det är Firman som avgör vilka matcher som ska brytas och vilka klubbföreträdare som ska fortsätta är 51-procentsregeln bara en ritual utan innehåll.” Viktors text avslutas med dessa meningar: "Svensk fotboll kan med rätta vara stolt över sin medlemsdemokrati. Det är synd att de som säger sig stå upp för den allra hårdast är så bra på att ge ammunition till dess avvecklande.”
Justitieministern: ”… man ska ha klart för sig att varje polis som är satt för att hantera den här situationen skulle kunna vara ute och jaga de gängkriminella.”
Tänk om någon politisk ledare någon gång kunde zooma ut, se helheten och ta sitt ansvar. Är justitieministern så fast i sin bubbla att han inte ser att allt hänger ihop? Är han blind för hur samhället ser ut? Att samhället har blivit råare och mer våldsamt. Att det finns alternativa online-världar där unga har tillgång till allt som de önskar. Ser han inte hur samhället har misslyckats? Ser inte justitieministern de sociala klyftorna, segregationen, orättvisorna, den ojämlika skolan, de nedstängda ungdomsgårdarna, hatet och den sönderhackade sociala tryggheten? Där har du, kära justitieminister, svaret på varför våldet i samhället (och följaktligen även på läktarna) ökar.
Till sist: Egentligen borde man helt ignorera att vissa krönikörer svingar vilt mot fotbollen i sin helhet, men utan att nämna någon krönikör vid namn vill jag ändå lyfta några exempel över allt fint fotbollen gör.
Tar vi bort all spontanfotboll spelar 607 500 människor fotboll i organiserad form i Sverige. Det fotbollen ger folkhälsan ska inte underskattas.
Bland alla dessa fotbollsspelare är de allra flesta barn och ungdomar. Barn och ungdomar som hittar ett sammanhang, barn och ungdomar som träffar nya vänner över alla gränser som skiljer oss åt i samhället, barn och ungdomar som får ägna sig åt något meningsfullt.
Fotbollen är ett utmärkt integrationsverktyg. Fotbollen är ett internationellt språk som för människor från olika kulturer närmare varandra, så väl på planen som på den lokala sportbaren – världen över.
Fotbollen skapar platser där vi kan mötas över alla gränser och barriärer. Där det inte spelar någon roll vem vi är, vad vi tycker och vad vi har för bakgrund. Ett demokrativerktyg som få andra rörelser kan visa upp.
I helgen var jag och tittade på ett annat derby. Denna gång en turnering för människor med en funktionsvariation. Hammarby mötte Djurgården och de senare vann med 3-1. Spelaren som satte spiken i kistan sprang mot oss bajare på plats och firade med ett hyschande finger, men han gjorde det med värme, och överlag var det fantastiskt att se alla dessa människor som har andra förutsättningar än de flesta i samhället enas under paraplyet fotboll på ett flertal planer i Nacka.
När det gäller supporterskapet är jag ofin nog att recitera mig själv i mitt förra blogginlägg:
"Det är en unik företeelse, en form av kulturyttring av en dignitet som inte finns någon annanstans, och det är hög tid att vi får upprättelse för det. Det vi kostar staten är inte nära det vi ger. Vår passion skapar bryggor, vår passion skapar jobb och vår passion skapar en alldeles unik samhörighet. Vår passion ser till att folk på glid hittar ett sammanhang och en väg tillbaka in i samhället. Fotbollen är inte, och kommer aldrig att bli, felfri (det är ju ändå känslor det handlar om), men att måla ut de 100 000-tals människor som brinner för en klubb i vårt land som vettvillingar är att göra samhället en otjänst." Och till er krönikörer som svingar vilt har jag ett kulturtips. Läs Niklas Rådströms "En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle". Finns på bibblan eller att köpa här.
Comments