Grön linje mot nya tider – en årskrönika

Uppdaterat: 26 dec. 2021

Mycket snart går jag in i julvila, men innan dess vill jag skriva en längre lite mer personlig årskrönika om året med Gröna Linjen. Jag kryddar den med bilder från året som snart är förbi.

Andreas Bjunér. Foto: Hasse Fridén


När nyårsklockorna slog för 2021 lämnade vi ett helvetestufft år bakom oss. En pandemi hade satt en hel värld i koma. Vänner och anhöriga hade blivit svårt sjuka, vissa av oss förlorade en eller flera älskade. Krogar bommade igen, företag gick i konken och många förlorade sin inkomst. Idrotts- och kulturevenemang ställdes in på löpande band. De bortglömda blev ännu mer bortglömda och många äldre isolerades med sin ensamhet. Ja, för de allra flesta av oss var det ett helvetesår och allt det där känner ni ju såklart till. Själv var jag inte så jäkla munter. Under en stor del av året var jag sinnebilden av han som släpar sig Renstiernas fram.


När livet varit tufft, som det ju är ibland, har jag alltid funnit tillfällig tröst i biomörkret, på en barstol eller hos Hammarby. Men när det behövdes som mest var det som bortblåst. Biosalongerna släckte ner helt och hållet, barerna (som vi helst inte skulle besöka) bommade igen när dagen blev till kväll och till Bajenläktaren där jag växt upp och alltid varit välkommen var porten stängd. En period fick laget vi följer inte ens spela, när de väl kom igång igen fanns ingen plats för oss, klubbens hjärta. Det var plågsamt, frustrerande och inte speciellt underhållande att se matcherna på teve utan publik. Men restriktionerna var såklart nödvändiga. Vi offrade oss för att rädda varandra - och det finns förstås något fint i det.


Nu lämnar vi snart ett nytt tufft år bakom oss, men det har i alla fall varit ett år som öppnat dörren på glänt till det nygamla.

Året med Gröna Linjen Det som inte ens fanns för ett år sedan har växt till ett mastodontprojekt. Det har inte bara varit förbaskat kul, slitsamt och utvecklande, det finaste av allt är att det också har gett mig nya fantastiska vänner. Vissa i teamet kände jag sen tidigare (ja, en är till och med min bror), men de allra flesta är helt nya bekantskaper som jag lärt känna tack vare den där idén som jag satte i verket i februari. Och längs resans gång har vi blivit goda vänner, vänner som stöttar varandra i motgång, tjafsar, ställer krav på varandra och har sjukt kul ihop. Vi känns faktiskt som en liten familj. Vi är olika varandra, men vi kompletterar varandra som ett välfungerande fotbollslag.


Rollfördelningen är tydlig, kompetensen skyhög och när någon faller går någon annan in. Det är något jag känner mig tacksam över och som får mig att tro så jävla hårt på det här projektet. Vi tror och litar på varandra.

När vi nu sammanfattar året har en lös idé undersökts och utvecklats till ett koncept. 0 kronor har blivit till intäkter som kan räknas i hundratusental, och detta helt genom ert stöd i form av crowdfunding och köp av halsdukar, mössor, kepsar, koppar och t-shirts. Vi söker förvisso andra stöd också, men rebellen i mig vill nästan ge fingret åt de fina salongerna och visa att det går att lyckas ändå. Det är bara det att det är så jävla dyrt att göra film. Gissningsvis har jag lagt ner över 2 000 ideella timmar på denna dårskap under 2021 och jag har ju inte varit ensam. Nu hoppas vi att vi under det kommande året kan ta ut lite i lön för att täcka upp för förlorade arbetsdagar etc. När jag drog igång det hela i februari satt jag på min kammare med en idé. Jag skrev ner min regivision och slog en pling till fotograf Pontus Fall, qsom var huvudansvarig för fotot i 79'. Pontus var på och under den lyckade crowdfunding-kampanjen, där vi fick in drygt 100 000 kronor, visade fler personer intresse för att vara med i teamet.

Bland pengarna vi fick in under våren märks framförallt en fantastisk gåva på 20 000 från den givmilde Lars Spreitz, som gav oss vind i seglen. Han köpte även den Nacka-tavla som den begåvade Jenny Svenberg Bunnel målat åt oss. På våren samlades hela gänget för första gången hemma hos Pontus, där vi (jag, Pontus, min bror Mathias, fotograf Anders Stensiö, inspelningsassistent Nalu Sigurdh och stillbilldsfotograf Krippa Carvajal Johansson) lärde känna varandra, käkade eritreansk mat och planerade för vårt projekt, som till en början hette Bajenland men som i somras bytte namn till Gröna Linjen. Jag tog även kontakt med Anna Lindström, boss på filmbolaget Lucky Dogs, som distribuerade Vi är bäst ändå och frågade om hon ville producera och distribuera Gröna Linjen. Anna hakade på, gav oss ett fint teknikstöd och värvade in sin delägarkollega Stefan Johansson, den erfarne producenten Jonas Kellagher och den meriterade kompositören Jean-Paul Wall. För min del gick en stor del av tiden åt till att göra research för att hitta rätt karaktärer. Det var ett tidskrävande arbete, men i dag är jag glad att jag gjorde det för vi har träffat helt rätt. Vi håller dem lite halvhemliga, men det är en extremt brokig skara grönvita hjärtan med vitt skilda utmaningar i livet. Längs vägen anslöt fler stjärnor till filmteamet i tidigare nämnda Jenny Svenberg Bunnel (en journalistprisvinnande illustratör som jag jobbat ihop med i nästan samtliga mina filmprojekt), Irma Begdahl och Emma Hultin. Vi tog in flerfaldigt guldbagge-nominerade regissören Ellen Fiske som processrådgivare och fick loss Erika Gonzales, som vann guldbagge för bästa klippning 2020.

I slutet av maj påbörjade vi inspelningen av piloten, som blev klar under hösten och som kunde bli verklighet tack vare pengarna vi fick in via crowdfundingen. Men för att kunna fortsätta och satsa på filmen och ha en trygghet även om vi inte får stöd från institut och fonder behövde vi hitta idéer för att dryga ut kassan. Där nånstans anslöt stjärnorna Oskar Wettergren och Arvid Gustavsson med sina kreativa hjärnor och tillsammans började vi jobba på idéer för merch, och det var där och då idén till vår halsdukssuccé föddes. Från början snackade vi om att det vore magiskt om vi fick in beställningar så att vi kunde trycka fem stationer, det slutade med 18 (!). När vi la beställningen på 1 700 halsdukar stod min hemadress som leveransadress, men jag förstod tidigt att det skulle skapa kris på hemmaplan. Som tur är blev vi kort därefter med lokal.

Vi hittade en pärla på Bastugatan till ett svinbra pris (projektet tar en del, men vi som sitter där betalar en mindre summa var för våra platser), vilket blev ny destination för halsdukarna. Men det var först när halsdukarna anlände som vi fattade digniteten. Det som tidigare fått plats på ett excelark var en helt annan grej i fysisk version. 1 700 halsdukar tar rätt mycket plats, för att uttrycka det milt. Halsdukar, mössor, t-shirts, koppar och kepsar (som du kan köpa här!) har sålt som smör i solsken och gett oss en ganska stabil grund att stå på.

Än mer stabil blev den när paret Richard och Unni Sparrenhök (bilden) hörde av sig och ville ge oss en stöttande gåva på makalösa 100 000 (!) kronor. Richard har också utmanat andra och sagt att han dubblar sin gåva om någon matchar hans bidrag. Snacka om fina människor! 💚


Men även om ekonomin för tillfället är god så är vi beroende av mer för att kunna börja ge tillbaka till alla som slitit ideellt i snart ett års tid. Ett sånt här stort projekt är i längden inte hållbart med enbart ideellt arbete, så för att vi löpande ska få ett stöd som under det kommande året hjälper oss att gå i mål med vårt projekt har vi startat en Patreonsajt och, så här i juletid, satt ihop tre stödpaket som ger tillbaka lite till er som blir månadsstödjare och ger oss en möjlighet att planera vårt arbete. Så kan du som läser detta tänka dig att avvara en hundralapp eller två i månaden under 2022 för det arbete vi gör i er tjänst så är vi er evigt tacksamma. Spana in stödpaketen här, där du bland annat kan se ett klipp med några av våra karaktärer. Får vi 500 personer att skänka en hundralapp var i månaden har vi plötsligt en rullande intäkt på 50 000.

Under 2022 kommer vi även att släppa fler spännande merchprodukter och säkert komma med andra kreativa sätt att få in pengar. Men om du som läser detta har en smart tanke som kan hjälpa oss att få in den miljon som vi hoppas komma upp i är du varmt välkommen att slänga iväg ett mejl till gronalinjen@mammutkultur.se. En annan grej som händer under det kommande året är att vi på allvar drar igång arbetet med boken. I den redaktionen ingår förutom mig själv tidigare nämnda Arvid, Oskar och Krippa samt Gustav Gelin, Viktor Asp och Anna Wester. Och alldeles nyligen fick vi med Oskar Ottosson, mer känd som Salta Bajen, som tecknare.

Har du kunskaper och talanger inom bokproduktion, filmarbete eller försäljning och är sugen på att ideellt hjälpa Gröna Linjen under det kommande året? Tveka inte att höra av dig till oss på gronalinjen@mammutkultur.se. Nu ska jag och resten av teamet vara jullediga ett par veckor, men när vi startar upp efter nyår börjar en kreativ process för mig innan vi drar igång filmandet på allvar i mars och kör på fram till hösten innan filmen går till klippning. Tills dess kan ni njuta av videon när vi överraskar filmens hemlösa karaktär Mange med julklappar, den ser ni här! Tack för i år, God Nacka, Gott Nytt År och nästa år, då jävlar.


Och till sist: Glöm inte era nära under julhelgen. Nyårsdagen är den dagen på året då flest människor tar sitt liv. Du har säkert en vän, släkting eller bekant som är deprimerad, sjuk, ensam, går igenom en separation, kämpar mot missbruk, förlorat en nära, släpar sig Renstiernas fram eller är utan tak över huvudet. Glöm inte dem i jul. Slå en signal, det kan faktiskt rädda liv.


Mår du själv dåligt?

Anhöriglinjen, 0200-239 500

Anonyma Narkomaner, 0771-13 80 00

Anonyma alkoholister, 08-720 38 42

Alkohollinjen, 020-84 44 48

BRIS, 116 111

Brottsofferjouren, 116 006

MiND Föräldralinjen, 020-85 20 00

Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50

MiND Självmordslinjen, 90 101

Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80

428 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla