Moldes massiva bortafölje i tredje omgången av Europa League-kvalet, mot Hibernian 2018. Väldigt längesen jag bloggade nu, men jag har haft fullt upp med att jobba med manus och grovklippning av Gröna Linjen. Vår förhoppning är att gå i mål med filmen i sommar och med biopremiär under kommande höst/vinter. Som läget är just nu ligger vi väldigt bra till, men med inflationen, ekonomiska haveriet, kriget och pandemin kan man aldrig känna sig riktigt trygg med något längre. I synnerhet inte i filmbranschen, där biografer och distributörer går på knäna just nu. Det finns en risk att vi på inte allt för lång sikt får uppleva en biografdöd. Publiken har inte inte hittat tillbaka efter pandemin (och då ska man veta att det snackades om biografdöden även innan den) och så länge man inte gör Hollywoodfinansierade superhjältefilmer är det svårt att fylla biograferna.
Jag har såklart följt den stora transfercirkusen i vår klubb, där halva vår stomme på herrsidan gått upp i rök. Bojanic, Jeahze, Sandberg, Magyar, Jeppe, kanske Berisha och så klart den förlust som svider allra mest: Gustav Ludwigson. När den affären inte blev av den första gången kändes det tryggt, Gurra lirar för oss 2023. Så blir det nu inte och det är såklart en gigantisk förlust. Jag tänker inte skriva ett till inlägg om hur viktig jag tycker han är, men det öppna kärleksbrev jag skrev till honom före jul fick stor spridning. Nu känner jag mest att jag kanske jinxade allt eller att jag var för på. Han skulle ju bli vår nya fanbärare, vår hjälte som aldrig lämnade klubben. Jag borde, kan man tycka, vid det här laget ha lärt mig att så ser inte fotbollen ut längre. Och jag fattar ju ändå. Pengarna som Gurra och Bojanic drar in i Sydkorea tryggar deras framtid. Inte ens romantiken kan konkurrera med det - och just dessa två hjältar unnar jag trots allt gott. Det är bara störigt att det ska svida så för jävligt i hjärtat. Att ersätta Gurra går inte om man ser till helheten, men på planen går det att hitta andra lockande alternativ. Vi har en i många avseenden fantastisk sportchef och jag tror han kan svajpa fram bra alternativ i transferappen. Man får ju inte glömma att han hittat pärlor som Gurra, Jeahze och Bojanic i andra svenska klubbar.
Men den stora snackisen i Bajenland just nu är såklart Veton Berishas vara eller inte vara. För mig är det obegripligt att man kan vara mer sugen på att lira för Molde med ett publiksnitt på strax över 6 000 (!) istället för Bajen med ett snitt på drygt 21 000 mer per match. Men så är jag också en känslomänniska. Och spana in detta: Invånare i Molde stad (2022): 21 417 Bajens publiksnitt på hemmaplan: 26 372 Visst, arenan och staden ligger vackert vid havet, men vad gör man ens i Molde? I dag har norrmannen, enligt rykten, tagit flyget till Molde och är det så kanske det bara är en tidsfråga innan han inte längre är vår.
Visst får man lite Milos-vibbar över det hela? Nästa frågetecken för mig är hur en nordisk klubb kan vara villig att lägga över 30 miljoner på en 28-åring? Visst har de mycket pengar på kontot efter att ha såld 20-årige guldklimpen David Datro Fofana till Chelsea för, enligt medieuppgifter, runt 120-130 miljoner kronor, men då måste Veton Berisha vara bra mycket bättre än det han har visat i Bajen. Han är absolut en klasspelare med våra mått mätt, men är han verkligen så bra? Frågan är om Jesper Jansson ska ta de 31 miljoner (även om jag sett siffran 42 miljoner) som han sägs ha erbjudits och "bare løp!" eller om han ska vara kall och säga nej även till detta bud från norrmännen?
Vad tycker ni?
- Løp av bare helvete!
- Tvinga norrmännen att betala ännu mer
- Sälj inte!
Jag är själv osäker. Om Veton verkligen inte vill vara kvar är det kanske klokast att ta pengarna och låta honom gå. Men karln kom i somras och var vår stora värvning inför 2023. Att det inte gått som förväntat de första månaderna är ändå inte något ovanligt för nya namn, men vad som gör mig orolig är varför Berisha plötsligt vill bort från klubben han för bara några månader sen valde före Molde?
Visst ska Molde lira Champions League-kval, men vi ska ju också ut i Europa. Är det den lilla chansen att få lira på den allra största scenen som lockar så oerhört mycket? Eller är det den snabba grönvita flykten av tongivande spelare som också fått Berisha att tänka om? Eller är det något helt annat?
Vi är många som hatar den moderna transfercirkusen och hur de allt mer pengakåta agenterna håller i taktpinnen, men är det ändå inte något som känns fel när vi en säsong före Europaspel tappar så många viktiga spelare?
Ännu en säsong tvingas vi börja om från om inte ruta ett, så åtminstone några steg bakåt jämfört med var vi var för två månader sen. Ännu en säsong väntar en omstart med en stor mängd nya spelare där vi om ett år kan vara i samma sits igen. Är det ens lönt att bygga allsvenska trupper på sikt?
Twitter: @AndreasBjuner • Instagram: @Bjuner
Åsikterna i bloggen är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av Föreningen Gröna Linjen.