Vilka är vi när vi inte vinner?

Hammarbys herrar 2023: 14 matcher, 4 segrar. Fjorton matcher. Fyra segrar. Vi har spelat mer än halva serien och är bara sex poäng från kval neråt,. Antalet poäng upp till Europaplats är nu 13 (!). En fullständigt normal säsong sett till Hammarbys historia, en katastrofal första halva på säsongen sett till de senaste åren, sett till vårt truppvärde, sett till vår ekonomi och sett till våra publiksiffror.

Foto: Hammarby Foto

Men låt oss återgå till historien. Vad är det som har gjort Hammarby till Hammarby? Vi som växte upp under åren i norrettan eller när 5 000 åskådare hemma på Söderstadion var en bra siffra – i allsvenskan – vi började älska en helt annan klubb än vad den har blivit. På den tiden var det en grej att vi inte inte kunde vinna. Noll SM-guld, noll cupsegrar. Våra största pokaler vann vi i Hallsvenskan och Nackas minne. Vi levde oerhört mycket på att vi en gång faktiskt kommit tvåa, att vi förlorat en SM-final mot jätten IFK Göteborg. Jag var för liten då, bara fyra år, men snacket levde vidare och jag minns att tio år efter den finalförlusten återsamlade Dagens Nyheter laget och skrev en ”vad hände sen-artikel” och tog en lagbild. Jag minns att jag som fjortonåring tyckte det var oerhört mäktigt. Det var snudd på overkligt att vi en gång, för inte så många år sedan, varit så bra. Ännu mäktigare blev det två år senare när klacken stämde upp i ”så göra vi när vi krossar Västerås ...” inför över 8 000 på läktarna när vi hemmabesegrade nämnda Västerås med 5-3.

Det var en galen publikfest med den tidens mått. Toppmöte i norrettan och jag är osäker på om jag nånsin hade varit på en match med så mycket publik tidigare. Inte ens derbyna brukade locka såna siffror. I slutändan gick det som det brukade. Västerås vann serien och gick upp i allsvenskan och vi föll i kvalet mot Trelleborg, och vi som var med då känner fortfarande ett hugg i hjärtat när vi hör namnet Rami Rantanen.

Vi var i ärlighetens namn inte speciellt bra på att spela fotboll, men vi var jävligt bra på att tackla förluster och på att skapa liv på läktarna. Vi var vana att klubben sköttes amatörmässigt och att våra spelare oftast var uppväxta i söderort. Vi visste hur man firade en seger mot Vasalund som om det vore ett SM-guld och vi visste att enda vägen att tackla förluster var med galghumor. Vi som stod där, sida vid sida, visste att vi inte supportade Bajen för att det var segrar som räknades. Det är klart det var roligast när vi vann, men vi var så jävla stolta oavsett. För det fanns ingen klubb som Bajen. Rolig fotboll först, segrar sen. Vi torskade hellre med klacksparkar än segrade genom grisfotboll. Där var både styrelse och supportrar rörande överens. Vi trivdes som svensk fotbolls underdog. Förlorarmentaliteten var en stor del av vårt dna – och inget gjorde oss mer stolta än när pressen skrev om hur hela Söderstadion gungade. På läktarna var det i det närmaste total anarki. Inga grupperingar berättade för oss hur vi skulle bete oss. Vi satte reglerna tillsammans och tog inte speciellt mycket intryck från andra. Vi skapade vår egen kultur, som vi ville ha den. ”Always look on the bright side of life" sjöng vi inte mot andra supportrar. Vi sjöng det när vi var på väg mot ännu en torsk. ”Skit i tabellen, Bajen bäst ändå”, ”Vänd på tabellen, Bajen bäst ändå”. ”Sållet är vår idol”. ”Skjut, Klasse, skjut” som blev ”Skjut, Johan, skjut”. Vi sket väl i om bollen hamnade på Nynäsvägen. ”Satellit, satellit, som en satellit högt upp i det blå”. ”Vem fan är Cantona, för vi har Peter Berggren”. ”Vem fan är Tomas Brolin, för vi har Magnus Lefvert”. Galghumor var vårt signum. Men visst fan led vi. Det tillhörde ju. Men vi var härdade. Alla vi som stod där, sida vid sida, och spanade in nån motståndarmålis som såg ut som en banan. Och om klubben valde att inte förlänga Lasse Asps kontrakt, spelade det inte någon roll om han inte platsade längre. Fansen blev arga och krävde att trotjänaren skulle få vara kvar.

Galghumorn hängde till och med i när vi faktiskt, ett gäng år senare, till slut vann. ”2-5, vi vinner guld ändå” sjöng vi efter derbytorsken mot Gnaget senhösten 2001. Jag tror ingen bortsett någon enstaka obotlig optimist (de var fridlysta på våra läktare på den tiden) verkligen trodde att vi skulle greja guldet, även om det såg minst sagt lovande ut. Men det var vårt sätt att tackla ännu en torsk mot en rival som vi alltid torskade mot. ”Hammarby kan inte vinna” gastade vi i kör när vi till slut, den där höstdagen i oktober 2001, såg förbannelsen brytas och när plötsligt varenda tjomme kom ut som bajare. Det var så vi slog oss för bröstet.

Vår grej var klacksparkar och bira – och att Lasse Åberg valde att göra förloraren Stig-Helmer till bajare var såklart ingen slump. Vi var en särart, med en helt egen och unik kultur. Trots att vi aldrig vann kunde vi få avundsjuka blickar slängda mot oss från andra supportrar. Åtminstone från såna som delade tanken om att supporterskap inte byggs av segrar. Det har snart gått 22 år sen vi vann det där guldet och Hammarby har – på gott och ont beroende på vem du är – blivit en helt annan klubb. Vi har blivit mer som de andra. Vi har kanske inte blivit några vinnare på det sättet. Vi har trots allt bara mäktat med en cuptitel och hunnit med ett gäng år i superettan. Men från 2003 och framåt har vi långsamt växt som klubb – inte minst efter den allsvenska återkomsten från superettan. Plötsligt tittar de övriga storklubbarna på oss med respekt. De hatar oss mer, de är räddare för att möta oss och de har till stor del slutat kalla oss ”pundare från Slöddermalm”. Hammarby har precis som Södermalm, och det här gör ganska ont att skriva, gentrifierats. Jag lägger ingen värdering i det, utan bara konstaterar. Förändring gör ofta ont och åsikterna om vad som är positivt och negativt i det hela är splittrade. Det är inte längre några småtrötta kanslister som styr klubben. Fotbollsföreningen har långsamt tynat bort och gått från några få anställda till ett medelstort företag med vinstintresse. Mer professionalism, mindre amatörism. Samma sak på spelarsidan. Även om det finns undantag som bekräftar regeln så kommer spelarna inte längre från Farsta, Bagis och Blåsut. De kommer från Serbien, Gambia och Norge. Och kanske från Norrköping eller Halmstad. De jobbar inte längre vid sidan av fotbollen, de är högavlönade för att spela fotboll. De är legoknektar och kommer till klubben via stora affärer där smutsiga agenter ska ha sin del av summan. Vi åker till olika afrikanska länder och hämtar unga spelare med ett enda syfte, att tjäna mer pengar (du har väl inte missat den lysande dokumentären ”Det vackra spelet” om Odilon Kossonous resa från Abidjan i Elfenbenskusten till Södermalm och vidare ut i Europa, den finns i alla fall att se på SVT Play). Vårt älskade Söderstadion revs och vi tvingades in i en multievent-arena, som vi delar med värsta rivalen. Precis allt som kunnat kommersialiseras har kommersialiserats. Sammantaget har allt detta gjort att vi mer blivit som en klubb som alla andra. Vi har helt enkelt tvingats offra delar av vår själ för att nå framgångar på fotbollsplanen och i årsboksluten. På något sätt har vi alla köpt det. Det är ju ändå jäkligt kul att vinna. Ofrånkomligen har detta också skapat en förändring hos oss supportrar. ”Skit i tabellen-mentaliteten” har efter några års debatt förvandlats till en ”vinn eller försvinn-mentalitet” och egentligen finns det inget kontroversiellt i det. Vi är mer kunder och konsumenter i dag än vad vi var förr, med det kommer också mer krav på den produkt som levereras. För vi sålde väl inte delar av vår själ för att stanna kvar i den svenska elitfotbollens undre skikt? Just därför har vi alla blivit Sparven. Du som läser det här är Sparven. Jag är Sparven.

Och nu står vi här. Året är 2023 och på kort tid har vi blivit av med nyckelspelare som Gustav Ludwigson (till pengarna i Sydkorea), Darijan Bojanic (till pengarna i Sydkorea) och Mohanad Jeahze (till pengarna i USA). Vi har tappat vår sportchef Jesper Jansson (till pengarna på Cypern) och både vår assisterande tränare Nenad Djordjević och talanglagets tränare Imad Khalili till ännu mer pengar i Dubai och vår förre tränare Milos Milojevics klubb Al Wasl. På kort tid har vi också gått från att vara en allsvensk toppklubb i guldstrid till en klubb som, trots stort ekonomiskt kapital, befinner sig på nästan lika låg höjd som vi gjorde när vi var de glada gamängernas klubb. Det är klart att vi blir Sparven. 14 matcher, 4 segrar. Fjorton matcher. Fyra segrar. Vilka är vi när vi inte längre vinner? Tack och lov så finns det i våra supporterled trots allt kvar delar av det som vi på andra håll har förlorat . Precis som att Snövit och Blecktornskällaren håller ställningarna bland Söders barer, lever den gamla delen av vår kultur vidare på Kanalplan, för att stötta våra fantastiska Söderbönor (njut så länge det varar). Du kan fortfarande hitta äldre supportrar med galghumorn i behåll och ibland, men mer sällsynt, har de lyckats föra det vidare till sina avkommor. För att avrunda är vi nu många tusen sparvar som kräver tre poäng i bortamötet med Sirius. Prestera, prestera. Vi har inte sålt ut oss för att åka hem från Uppsala med en eller, gud förbjude, noll poäng. Men oavsett hur det går får vi hålla fast vid orden som den gladaste av alla glada gamänger brukade sjunga ”vi kommer tillbaka, fast inget vet hur och ingen vet riktigt när”. Ty det har han lovat.