top of page

Den äckliga moderna fotbollen – hur kapitalismen kapade en arbetarsport

Uppdaterat: 6 sep. 2023

Fotbollen är under ständig attack. En gång i tiden var den i första hand en underhållning som var tillgänglig för den fattiga arbetarklassen. I dag är det en miljardindustri och ett maktverktyg som såväl smutsiga stater som kriminella gäng och storföretag har ett stort engagemang i. Det senaste dygnet har medier världen över skrivit om den saudiarabiska klubben Al-Ittihads vansinnesbud på Liverpools Mo Salah. I vår lilla del av världen beskrivs 30 miljoner som en jättebud på vår derbyhjälte Jusef Erabi (sälj inte, Bajen!). Det är såklart vansinnigt mycket pengar, men i den moderna fotbollens tidevarv är det en spottstyver. I synnerhet i jämförelse med cashen som Al-Ittihad är redo att swisha över (eller hur de nu gör sina överföringar) till Liverpools redan snuskigt rika ägare.

Foto: Mehdi Bolourian/Hammarby Foto/Public Domain Pictures Montage: Gröna Linjen

Liverpool – klubben vars historia ägs av den fattiga industristadens invånare (men som i dag ägs av amerikanska ultrakapitalisterna Fenway Sports Group). I perioder när arbetarstrejkerna stod som spön i backen och arbetslösheten var hög var ofta stadens enda stolthet fotbollslaget, som trots sämre förutsättningar än många av konkurrenterna var mest framgångsrika av dem alla. Bill Shankly, från den skotska gruvbyn Glenbuck, ledde Liverpool i drygt 15 år (1959-1974) och beskrivs som en av klubbens mest framgångsrika tränare genom tiderna. Shankly tog under sin tid klubben från botten av division 2 till titeln som engelska mästare och beskrev en gång sin filosofi så här:


"The socialism I believe in isn't really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it's the way I see football and the way I see life."

Liverpoolfans reagerar på faktumet att Bill Shankly kliver av efter 15 år vid rodret.

Al-Ittihad ägs i dag av den statliga saudiska investeringsfonden Public Investmend Fund, med tillgångar på uppemot motsvarande 700 tusen miljarder (!) svenska kronor. Fonden äger även Newcaste samt ytterligare tre topplag i den saudiska ligan: Al-Ahli Al-Nassr och Al-Hilal. Om det blir en affär mellan dessa två klubbar, eller i praktiken mellan Fenway Sport Group och den statliga saudiska investeringsfonden, ligger just nu fondens bud på smått osannolika tre miljarder. Det är ungefär lika mycket som om Hammarby skulle sålt 60 Williot Swedberg till Celta Vigo, vilket var Bajens största försäljning nånsin. Men det är inte det enda investeringsfonden ska punga ut med. Spelaren, Mo Salah, erbjuds 35 miljoner i veckolön. Veckolön! Ska vi göra den siffran förståelig skulle en svensk med statsministerlön behöva jobba i 15 år för att komma upp i samma pengar som Salah kan få för en vecka. Om du själv jobbade hela ditt yrkesliv med en lön på 35 000 i månaden skulle du bara lite knappt komma upp i hälften. Om Hammarby hade kunnat lägga hela sitt plusresultat från 2022 (30 miljoner kronor) hade det inte ens räckt till en veckolön för Salah. Och då är inte Salahs segerbonusar och procent på tröjförsäljningar ens inräknade. Allt detta i en tid med global inflation och där antalet varsel i många länder är stegrande. Den ekonomiska klyftan i fotbollen är i dag absurd och då tjänar ändå spelare på allsvensk nivå ofta bättre än gemene man – och mitt i allt drar tvivelaktiga agenter och deras agentfirmor in summor som inte kan beskrivas som något mindre än absurda. Gapet mellan de svenska elitklubbarna och till exempel Al-Hittihad är ljusår större än skillnaderna mellan till exempel Sveriges rikaste klubb Malmö FF och Tudor Arms FC i svenska division 8. Den internationella toppfotbollen har i princip redan ätit upp sin egen själ.


Men hur hamnade fotbollen här? Vi tar det från början.

En målning som avbildar kejsar Taizu av Song som spelar cuju med sin premiärminister Zhao Pu och andra ministrar, av konstnären Qian Xuan från Yuandynastin (1235–1305).

Det tidigaste kända spelet som liknade fotboll kallas för "cuju" och spelades i Kina redan 2 500 år före Kristus. Andra liknande spel fanns i antikens Grekland och Rom. Ett annat spel som involverade en boll, som var gjord av en sten, ägde rum i gamla mesoamerikanska kulturer för över 3 000 år sedan. Spelet kallades av aztekerna för Tchatali, även om olika versioner av spelet spreds över stora områden. Vid vissa ritualtillfällen skulle bollen symbolisera solen, och kaptenen för det förlorande laget skulle offras till gudarna. I Storbritannien gjorde brittiska byar med start på 1100-talet upp i någon form av fotbollsmatcher. Med obegränsat antal spelare och mål som kunde ligga flera kilometer från varandra gjorde byborna upp i blodiga och våldsamma matcher, som inte sällan slutade i omkomna spelare. Den här typen av massfotboll oroade brittiska kungar, som under 1300- och 1400-talet instiftade lagar som förbjöd fotboll. Även på 1600-talet införde den puritanska brittiska diktatorn och statschefen Oliver Cromwell förbud mot många fritidsaktiviteter, däribland fotbollen som Cromwells puritanska regering såg ner på och som ansågs som en oanständig sysselsättning.

A Football Game (1839) målad av brittiska konstnären Thomas Webster.

Men trots försöken att stoppa sporten hade fotbollen redan fått fäste. För även om vissa engelska städer under perioder lyckades stoppa sporten slutade den aldrig att utövas, även om dess popularitet minskat och dess existens var satt under attack. De relativt få utövarna hade insett att något måste göras och införde strängare regler och mindre spelplaner, som mer motsvarade den yta som fotbollen i dag spelas på. Möjligen var det många som skruvade på sig, men sporten växte på nytt när ansedda privatskolor som Winchester, Charterhouse, Harrow och Eton införde fotbollen och dess nya strängare regler i skolan för att disciplinera stökiga studenter. Försöket lyckades och fotbollen hade kommit för att stanna. 1843 instiftade University of Cambridge regler, kallade Cambridge rules, som senare skulle dominera på landets skolor.

H.M. Luckock (övre vänstra) och E.L. Horne (övre högra), två av skaparna av Cambridge-reglerna.

Det kom dock att dröja ytterliggare tjugo år, till hösten 1863, innan de första formella reglerna, kända som"Laws of the Game" stiftades i samband med grundandet av det engelska fotbollsförbundet (The Football Association), regler som ligger till grund för dagens fotboll. Bland annat var det inte längre tillåtet att använda händerna för någon annan än målvakten, vilket ledde till att fotbollen skiljdes från rugbyn. Därför anser många att fotbollens vagga står i England.


Förbudstiden hade på många sätt tagit fotbollen ifrån arbetarklassen och fotbollen utvecklades under denna tid i synnerhet bland medel- och överklassen på privatskolorna. Men det var när arbetarklassen på många sätt tog tillbaka sporten som dess popularitet exploderade. Arbetare, i synnerhet i industristäderna, började bilda sina egna fotbollsklubbar och spela regelbundna matcher. Det var i kolgruvorna och på textilfabrikerna som fotbollen återigen blev en folksport. Fabriksägarna såg det hela som ett utmärkt sätt för sina anställda att skapa samhörighet och trivsel och uppmanade i de allra flesta fall deras fotbollsspelande.

Med tiden ledde det till grundandet av mängder av brittiska klubbar som vi idag känner till. Klubbar grundade av allt från järnvägs- och textilarbetare till arbetare vid fabriker, i gruvor och på varv. Manchester United, Arsenal, Newcastle, Everton, Liverpool, West Ham, Sheffield United, Burnley, Blackburn och Wolverhampton är alla exempel av många brittiska klubbar med bakgrund i arbetarklassen. Många av dessa klubbar och samtliga nämnda ovan ägs i dag av internationella företag, oljestater och affärsmän, sällan eller aldrig med en bakgrund inom fotbollen eller med en tidigare koppling till klubben: Familjen Glazer (Manchester United, förmögen amerikansk affärsfamilj), Stan Kroenke (Arsenal, amerikansk entreprenör), den statliga saudiska investeringsfonden (Newcastle), Fenway Sports Group (Liverpool, amerikanskt multinationellt sportkonglomerat), Farhad Moshiri (Everton, iransk-brittisk affärsman med oligark-kopplingar), David Sullivan (West Ham, walesisk affärsman och före detta pornograf), Abdullah Bin Mosaad Al Saud (Sheffield United, son till Saudiarabiens prins och ägare av flera fotbollsklubbar), ALK Capital (Burnley, amerikanskt investmentbolag) , V H Group (Blackburn, indiskt konglomerat) och Fosun International (Wolverhampton, kinesiskt konglomerat) . Arbetarklassen har helt klart haft en djup och varaktig koppling till fotbollen genom sportens historia. Fotbollen har i sin tur tjänat som en viktig del av arbetarklasskulturen, och det har fortsatt att vara en viktig beståndsel som om förenar människor från olika samhällsklasser och med olika bakgrunder över hela världen. Denna koppling har haft en minst sagt betydande påverkan på både fotbollens utveckling och popularitet. Något vi inte minst sett i vår egen klubbs historia.


Att England hamnade i denna sits beror förstås delvis på fotbollens enorma popularitet och betydelse i landet, men framförallt på att landet under lång tid gett privatpersoner och företag möjligheten att äga engelska fotbollsklubbar. När något blir big business, till stor del påbörjades den stora förändringen för fotbollen när Premier League bildades 1992, och när möjligheten finns att tjäna stora pengar brukar det inte dröja innan folk med redan stort ekonomiskt kapital ger sig in i leken. Det faktumet gör att vi är helt chanslösa att behålla våra unga talanger. Gör de det bra en eller två matcher dröjer det inte innan någon klubb med mer cash på kontot och ägd av en vinstmaximerande makt- och pengatörstig ägare står där och viftar med sedelbuntar som vare sig vi eller spelaren kan tacka nej till. Utvecklingspotentialen i den unga Bajengrabben gör att ägaren i fråga ser chansen att kunna skeppa gossen vidare till en ännu större klubb med en ännu girigare ägare och fylla kontot med ännu mera para. Eller till ett skitland som inte respekterar mänskliga rättigheter, men som har mer pengar än samtliga nordiska fotbollsklubbar tillsammans. Cashen måste ju in. Jag vet att vi agerar på ett liknande sätt när vi plockar in talanger från olika afrikanska länder. Det är så näringskedjan i den på många sätt så vidriga moderna fotbollsvärlden ser ut. Dessvärre är vi vanliga fotbollssupportrar tämligen maktlösa i att sätta stopp för detta, även om vi lyckades sätta tillfälliga käppar i hjulet när de giriga ägarna skulle dra igång European Super League (fast hade det inte vara rätt skönt att slippa dessa dopade jättar i vår vanliga fotbollsvärld ändå?) .

Vill du ha kvar 51-procentsregeln?

  • Ja

  • Nej

  • Tveksam

I Sverige har vi tack och lov åtminstone kvar 51-procentsregeln. Hade inte den funnits kanske AEG eller Zlatan ägt oss till 100 procent i dag. Eller så hade nån rysk oligark eller saudiarabisk prins satt klorna i vår klubb. Jag är övertygad om att jag talar för en stor majoritet av landets fotbollssupportrar när jag skriver att vi inte vill ha det så i Sverige. Är det något ansvar vi fotbollssupportrar har för att värna om vår klubbs historiska arv är det att strida för att Sverige aldrig ska överge 51-procentsregeln. Det är jag tämligen säker på att vi bittert skulle ångra. Fråga bara de brittiska supportrarna till tidigare nämnda klubbar hur stolta de är över sina ägare. Hammarby är vårt – och så ska det förbli.

Derbyhjältarna i Ekenlaget. Foto: Hammarby Foto

Källor: Britannica, Fotballhistory.org, Populär historia, Fotbollskanalen och brittiska nyhetstidningar.

950 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page