REGIVISION
Av Andreas Bjunér

Sverige är ett land som i generationer har byggts upp utifrån kollektivet. I den svenska folkhemstanken har vården, omsorgen, skolsystemet och föreningslivet varit grundbultar där det gemensamma haft en självklar plats. Tiderna förändras dock och med dem även vår omgivning. I dag lever vi i ett samhälle där ett fokus på individen växt sig starkare och tanken på kollektivet i många aspekter fått stå tillbaka.

 

Sedan jag var liten har jag gått på Hammarbys fotbollsmatcher. Alltmer har jag kommit att fascineras av den växande brokighet som finns inom supporterskaran, samtidigt som den starka känslan av kollektivitet och gemensam identitet fortfarande är intakt. På läktarna spelar det ingen roll vem du är, var du är född eller vem du älskar. Där står vi tillsammans vecka ut och vecka in, underordnade en gemensam strävan, och sjunger fram vårt lag. Den här tillhörigheten bär vi dessutom med oss när matchen är slut och vi delar den i vardagen, där vi nu råkar befinna oss.

 

Det här fenomenet vill jag göra en film om. Jag vill göra en observerande dokumentärfilm helt utan intervjuer, där vardagen för människorna i filmen belyser både skillnaderna dem emellan och styrkan i den sociala gemenskapen. Som en svensk version av den italienska dokumentärfilmen Sacro GRA, där historien om människorna som bor kring ringleden i Rom berättas genom nedslag hos vitt skilda karaktärer. Längs Gröna Linjen pågår livet på skilda håll, i väntan på nästa match. I filmen skildras det genom att klippa mellan karaktärer som åtminstone på ytan har få beröringspunkter, om det inte vore för den gemensamma känslan för Hammarby IF.

 

Indirekt är Gröna Linjen också ett tidsdokument över Stockholms södra delar. Idag befolkas Södermalm, en gång i tiden en plats för arbetarklass och konstnärer, kanske mest av människor med stadsjeepar och tunga lönekuvert, medan mer resurssvaga grupper har förflyttats söderut.

 

Traditionellt har lokala rivaler kallat Södermalm för slummen och Hammarbys supportrar har fått öknamn i stil med Pundarbajen. Idag kan antagonisterna raljera över att stadsdelen befolkas av inflyttade nyrika “bönder”, som landat ett toppjobb i huvudstaden och älskar den sköna stämningen på Söder. Samtidigt är det få idrottsföreningar som är så starkt förknippade med en stadsdel som den lokala gamla arbetarklubben Hammarby fortfarande är med Södermalm.

 

På senare tid har även begreppet Bajenland växt fram som samlingsnamn för Hammarbys geografiska supporterfäste på Söder och i de södra förorterna. I synnerhet menar man då den gröna tunnelbanelinjen söderut och det är just här vägarna så ofta korsas, längs Gröna Linjen, där nästan allt som är Hammarby finns. Trots skiftningar i befolkningen är anknytningen till platsen fortfarande stark och Hammarbyismen, som kulturyttringarna kring Bajen ofta kallas, frodas som aldrig förr.

 

Kanske har Hipsterbajen till och med blivit ett mer utbrett öknamn än Pundarbajen, men sanningen är att båda grupperna finns och står sida vid sida på läktarna. Och det är i denna inkluderande gemenskap man hittar förklaringen till den enorma brokighet som finns i leden. I en tid med stora klyftor och växande etnisk och socioekonomisk segregation finns ett allt större värde i de här platserna, där alla sorters människor kan mötas under samma villkor. Platser som med sina gemensamma traditioner och egna trossystem mest påminner om betydelsen av den gamla tidens kyrka. Det finns också något viktigt att lära av ett starkt sammansvetsat kollektiv som samtidigt kan tolerera individuella olikheter.

 

Den andra tanken som filmidén bygger på, handlar om att vi människor ibland har en tendens att missa det vackra i det enkla. De där stunderna som bara passerar förbi, för att det är våra liv och vår vardag. Stunder som för någon annan kanske är mer intressanta, eftersom det är någon annans liv. Vi kan uppleva det när vi överhör någons telefonsamtal på tunnelbanan, eller hamnar för nära ett intimt samtal mellan två vänner på ett café. De där små scenerna i livet kan väcka vår nyfikenhet.

 

I Gröna Linjen vill vi få syn på just dessa små ögonblick i människors vardag. Och kanske kan vi också få syn på vad det är som gör att kärleken till ett fotbollslag kan fungera som ett enande kitt, över klasskillnader, etnicitet och kön. Vad är det egentligen för gemensam nämnare, som kan sammanfoga tusentals människor med så olika bakgrunder och livsvillkor? Den frågan vi vill söka svaret på i 90 minuter dokumentärfilm, där vi skildrar brokigheten på Hammarbys läktare genom att följa hur livet pågår för våra karaktärer.

 

I filmen vill vi fånga stunderna i vardagen genom ett helt observerande foto, och plocka fram känslor hos betraktaren, snarare än att tvinga in dem i en dramatisk kurva. Vi är ute efter den sortens hållning som en fotoutställning eller ett konstverk kan ha, där det är betraktarens egen upplevelse som är drivkraften. Vi vill låta människor kliva in i vardagsrum de aldrig själva skulle besökt, vi vill göra dem nyfikna på människor med andra tankar, värderingar och liv än sina egna. 

 

Gröna Linjen är med andra ord inte en film om idrott eller ens om supporterkultur, utan en film om hur människorna i ett samhälle där skillnader ofta hamnar i fokus kunnat skapa en parallell kollektiv identitet, där olikheterna på många sätt suddas ut. Det är en film om hur det är att dela förväntan, förtvivlan och glädje med den som råkar stå bredvid dig för tillfället. Om platser som förenar, där alla får bidra, och om en länk som binder samman vardagen för människor i staden när mycket annat skiljer dem åt. Nästa, Gullmarsplan.