Ett öppet kärleksbrev till Gustav Ludwigson

Kära Gustav, Ibland är det svårt att veta var man ska börja. När känslorna svallar är det nästan omöjligt att sätta orden och att strukturera ordningen. Allt känns för futtigt, för rörigt. Men jag måste skriva till dig. Går inte att stå emot. För du har vunnit mitt hjärta.

Tänk när jag först hörde om dig. En blond långhårig pojk från Göteborg. Du hade varit med i Gladiatorerna. Du seglade säkert om somrarna. Det hade gått lätt för dig. Du åkte till Ibiza med grabbarna. Hängde på Stureplan när du kom till Stockholm. Du lirade lite boll vid sidan om, men var säkert inte ambitiös nog. Du var en del av det där nya som skulle komma till min klubb. En seglande gladiator från det lite finare, lite bättre, Örgryte IS. En gammal skönhet som varvat ner. Vad skulle du i Bajen å göra? Som du hör var det inte kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig sett dig, bara hört snacket. Gustav. Så kungligt, så fint. Ludwig, så överklassigt. Med all säkerhet en glaslirare. Servera mig och jag ger dig konungariket. Tvingar du på mig blåstället lägger jag mig ner och skriker. Du såg ut som att du borde spela hos de där rivalerna från den östra delen av stan. Tänk så brutalt fel jag hade.


Jag minns inte om det var första, andra eller tredje gången jag såg dig. Men tidigt ställde du alla mina förutfattade meningar mot väggen. Ett minne. Det första jag noterade var dina steg. Du var snabb som en kobra, men framförallt slutade du inte. Du sprang, du slet, du krigade. Jag trodde inte mina ögon. Men jag tänkte att du nog bara var som Ferdinand. Du stajlade lite för oss, fick oss att känna att "honom ska vi ha", när allvaret kom skulle du sätta dig ner och lukta på blommorna. Men allvaret kom och du fortsatte springa. Du sprang hela vägen tills den feta damen började tralla.


Vi glada gamänger har alltid haft en stark kärlek till två typer av lirare. Antingen han som kunde klacka och snurra, den vajande majskolven, eller han som kunde springa och sparka, den lite mer stabbige. Plåtis från Bagis. Jag tänkte att du hade säkert bra fötter, men du skulle knappast klacka för skojs skull. Du skulle nog bara lunka runt där uppe och fiska efter chanserna, lyfta egot. Jaget före laget. Återigen, tänk så fel jag hade.


Ett minne. Visst, du klackar knappast för skojs skull. Och visst, du kanske inte är den vajande majskolven, men jag har faktiskt sett dig snurra. Kommer du ihåg i våras när vi mötte Mjällby? Du snurrfintade dig förbi två minkfarmarbackar och var på vippen att sätta bollen i nät. Minns du Astrits ord? "Jag vet inte var han fick det ifrån, han har inte det i sin verktygslåda." Och nej, du har väl egentligen inte det i din verktygslåda, men du gjorde det ändå. För oss. Trots att du egentligen är Plåtis från Bagis.


När kärleken väl kom, kom den fort. Du bokstavligen sprang in i mitt hjärta. Du var ingen överklassunge. Du var mer en gammal göteborgsk hamnarbetare, en sån som lever i Håkan Hellströms visor. Du har sannolikt aldrig sett Ibiza. Jag tror inte du åker till Dubai. Jag tror du var glad om du fick åka till Styrsö med farsan. Tänk, du var en enkel, hårdarbetande man. Du hade lika bra kunnat vara uppväxt i Skarpnäck eller Tallis. Du tycks brinna för Bajen som om du var klackräv från Söderstadion. Du känns som att du är en av oss på läktarna. Rättelse. Du är en av oss. Du är nålen i slaget. Samtidigt som du springer och sparkar är du vår målkung. Inte för att du har fått talang serverat på ett silverfat. Inte för att du får mackor som du inte kan missa, även om det också händer. Men allra mest för att du tar jobbet. För att du drar på dig blåstället och fortsätter tills spiken är i kistan och gärna lite till. Även om du missar ibland så gör du alltid jobbet. Du visar med hela din kropp att du aldrig tänker sluta. Att du går in i kaklet och krigar några meter till. Det är så folkhjältar skapas. Det är så kärlek uppstår. Jag tror bannemej du hellre tar gröna linjen till Bagis än lyxyachten till franska rivieran. Så förlåt, Gurra, för mina förutfattade meningar. Förlåt för att jag inte omedelbart hajade att du är en av oss. Förlåt för att jag inte såg att du har allt. Du kan snurrfinta, du kan springa och du kan kriga. Du kan ösa in mål, du kan vinna och du kan skjuta oss ut i Europa. Du är perfekt. Lämna oss aldrig och sluta aldrig vara du. Vi är då, nu och sen. Jag älskar dig. Ps. Du kommer väl på vår julfest? Det skulle göra vår dag.

3 239 visningar3 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla