Hur påverkar denna miljoncirkus oss supportrar?

Inför den här säsongen såg jag framemot att se spelare som Aziz, Amoo och Swedberg ta nästa steg i sin process mot att bli världsspelare. Inte för att deras personliga blomning är så viktig för mig utan för att få se dessa spelare ta kliv i min klubb och leda den till framgångar. Nu verkar det inte bli så. Aziz är numera i Genk, Amoo i FCK och snart kan Williot Swedberg vara i Lokomotiv Moskva. --- Föreningen Gröna Linjen delar inte nödvändigtvis åsikterna som lyfts fram i bloggen, utan dessa är skribentens egna. ---

Det var såklart aldrig rimligt att tro att dessa spelare skulle stanna i Bajen resten av sina karriärer, men jag trodde ändå det var sannolikt att få se dem, åtminstone en majoritet, avgöra derbyn och skjuta oss till Europa under två-tre jordsnurr till. Aziz tävlingsdebuterade i Bajen 1 april 2021, Amoo 14 september 2020 och Williot den 11 juli 2021. Totalt har denna trio gjort 78 matcher för Bajen och 13 mål. Lägg där till Odilon (9 matcher, 0 mål) och Aidoo (27 matcher, 1 mål). Petter Andersson gjorde ensam 103 matcher och 21 mål innan han drog vidare - och då var det många som tyckte att han drog iväg lite för snabbt. Bara för att jämföra dåtid med nutid.

Missförstå mig rätt. Jag är glad över att Bajen idag kan göra stora försäljningar. Jag har kastat avundsjuka blickar när bilhandlar-Bosse gjort jätteaffärer på medelmåttor. Framförallt är jag glad över att vi i dag producerar många egna talanger, även om de storförsäljningar vi gjort till dags dato i princip enbart är spelare av afrikanskt påbrå och en brasse, Neto Borges (26 matcher, 0 mål). Undantagen är Aimar Sher (31 matcher, 1 mål och försäljningssumma cirka: 15 miljoner) och Emil Roback (1 match, 0 mål, försäljningssumma: cirka 20 miljoner). Vad hände med devisen ”först äga allsvenskan, sen Europa”? Vi snackar ett pärlband av unga talanger som riskerar att bli en parentes i den grönvita historien. För ett aktiebolag är det så klart lysande tider att kunna producera billigt och sälja dyrt, men hur mår supportrarna till idrottsföreningen Hammarbys herrfotbollssektion? Som en vän till mig skrev: Vad är ens poängen att hålla på ett lag om allt bara handlar om pengar?

Tiderna har onekligen förändrats och vi är inte längre på väg mot den moderna fotbollen, vi är mitt i den. Jag har i alla fall hela tiden tillhört laget ”långt hellre klubben som aldrig vinner än ett AB som kränger talanger". Jag vinner gärna, men inte till varje pris. Sen kan man ju också ställa frågan om det leder till sportsliga framgångar att hela tiden sälja av sina talanger och ersätta med legoknektar som behöver x antal månader/år för att nå sin nivå i den nya miljön? Jag tror snarare det skadar det sportsliga med denna ständiga spelarrockad. Det finns ju inget som tyder på att den utvecklingen kommer att minska. Visst är det kul att vi kan värva, men mitt supporterskap går inte igång på dessa legoknektar. Utan kontinuitet tycker jag att hela charmen med att hålla på lag får sig en rejäl törn.

En annan fråga som rör sig i skallen: Hur mycket hade vi kunnat få med lite is i magen? När det rapporteras att danska klubbar säljer likvärdiga spelare för det dubbla undrar jag varför vi ska befästa vår roll i näringskedjan. Jag tycker vi säljer stora talanger till underpriser givet hur ekonomin i de stora ligorna ser ut i dag, men det är en annan diskussion som jag inte tar vidare i detta inlägg.

Men rent krasst tycker jag att vi ska 1) ta rejält betalt för våra talanger 2) inte sälja talanger när vi inte måste 3) behålla talanger, i synnerhet våra egna produkter, så länge det är möjligt 4) inte sälja våra största talanger till grannländer 5) inte sälja till länder som är på väg in i krig. Med det sagt så fattar jag att det aldrig kommer ske, men fick jag önska skulle det se ut så. Sen finns det ju en annan problematisk aspekt i detta. Spelarna (pga agenterna?) vill ju vidare så fort det bara går. Amoo ville ju till Köpenhamn och Williot tycks önska att flytta till Moskva (en minst sagt förvånande önskan i dessa tider, ska vi verkligen vara med och skicka en tonåring till ett land på väg in i krig?). Men det är å andra sidan ett problem i hela fotbollen. Att representera en klubb tycks inte längre handla om passion och stolthet, det viktigaste är vad som kommer in på lönekontot. Jag vet inte om man kan ondgöra sig över det, men det är tråkigt att drivkraften hos de allra flesta unga spelare i dag är nästan till 100 procent styrd av ekonomi. Så hur påverkar denna miljoncirkus oss supportrar? I våra brokiga supporterled är åsikterna lika många som supportrarna. Vissa är bara glada över att vi blir rikare för varje försäljning, andra bryr sig inte så mycket medan en tredje känner en tappad lust. Det är fint att vi även i dessa tider får ha olika åsikter om saker och ting. För mig tar denna fråga mig bara vidare till frågan jag ställde högre upp: Vad är ens poängen att hålla på ett lag om allt bara handlar om pengar? En gång i tiden definierade jag mig även som Manchester City-supporter. Den klubben lyckades döda mitt engagemang och min passion helt och hållet. Jag är inte där ännu. Mitt grönvita engagemang är långt mycket starkare och min kärlek till Hammarby IF kommer alltid att bestå, men jag måste erkänna att min kärlek till idrottsföreningen Hammarbys herrfotbollssektion inte står helt opåverkad i detta. Den moderna fotbollen tycks ha kommit för att stanna och jag vet ärligt talat inte vad det på sikt gör med mitt engagemang. Allting normaliseras ju förr eller senare och den väg vi är inne på nu tror jag är den väg som leder oss till att 51-procentsregeln upphör, att vi får nya rika ägare som enbart tänker business, att personliga biljetter blir vardag och att satans präst vid apokalypsen, domedagen eller ragnarök ger oss namnet Red Bull Hammarby. Mot den moderna fotbollen.