I egoismens tidevarv – de svaga människornas segerparad

Illustrationer: Oscar Ottosson (@saltabiten på Instagram) Donald Trump tilldelades Fifas helt nyinstiftade fredspris. På ett sätt fullständigt logiskt, på ett annat sätt fullständigt absurt. Logiskt sett till den tid vi lever i, sett till vad Fifa är, sett till hur vi valt att forma samhället. Absurt sett till alla andra infallsvinklar. Det är så uppenbart att priset enbart skapats för att Trump ska få det, för att Fifas flaggskepp fotbolls-VM ska spelas i landet Trump styr med järnhand.

Det är svårt att veta vad som längre är satir och vad som är samtid. Kanske är det själva definitionen av vår tids anda: att gränsen mellan det absurda och det accepterade lösts upp, blandats och gjutits i samma form. Donald Trump – en man som byggt sin politiska karriär på splittring, misstänksamhet och en nästan performativ egoism – får alltså ett fredspris av världens största globala idrottsförbund. Det borde bara vara ännu ett skämt i nätets eviga ström av ironi. Men det är det inte. Det är på riktigt. Och det säger något. Inte bara om fotbollen. Utan om oss.

Vi lever i en tid där empatin dragits tillbaka som en reträttarmé. Där sårbarhet ses som svaghet och lojalitet som en belastning. Där vi skapar samhällen som belönar självförhävelse framför ansvar, och där vi byggt en kultur där man inte räddar den som faller – man kliver över henom.

Vi trodde länge att det var undantagsmänniskorna som betedde sig så. De kantstötta narcissisterna, de värderingslösa opportunisterna. De som livnär sig på andras ansträngningar och känslor utan att ge något tillbaka. De var få. Vi skakade på huvudet åt dem, förfasades, gick vidare. Men medan vi var upptagna med att “gå vidare” fortsatte de att flytta gränserna. Centimeter för centimeter, tills de själva hamnade i centrum – och vi själva stod i utkanten, tysta, passiva, normaliserade. Det är så en moralisk ordning dör. Inte med en explosion, utan med en axelryckning.

När världen blir en marknad blir människor produkter. Och logiken blir obehagligt enkel: det som inte gynnar mig, i stunden, kastar jag bort. Vi ser det på varenda gren av samhällsträdet. Det är som att vi har förgiftats inifrån. • Arbetslivet: lojalitetens kollaps

Den gamla föreställningen om att man bygger något tillsammans – ett arbetsliv, en gemenskap, en riktning – har vittrat sönder. Stora delar av arbetsmarknaden präglas nu av kortare anställningar, ständiga omorganisationer och en lojalitet som blivit villkorad åt båda håll. Arbetsgivare behandlar människor som utbytbara moduler. Arbetstagare svarar med samma logik. Man bygger inte relationer längre. Man bygger CV:n. • Dejtingkulturen: relationer som konsumtion

Den moderna dejtinglogiken lär oss att människor är valmöjligheter, inte möten. Svajpandet reducerar relationer till marknadsklick – bedömningar på sekunder, avfärdanden på millisekunder. Vi går in i relationer med ett öga på dörren och ett finger på “nästa”. Kickarna går före konsekvensen, nuet före framtiden. Lojaliteten har blivit en risk, inget man investerar i.

• Vänskapens försvagning WHO beskriver ensamhet som en “global epidemi”. Fler än någonsin saknar nära relationer. Och inget försvagar en människa – och ett samhälle – snabbare än ensamheten. Den göder både egoism och misstro. Vi lever närmare varandra geografiskt än någonsin, men längre ifrån varandra emotionellt. 20 procent av svenskar mellan 18 och 29 år säger att de inte har någon att umgås med. Det är inte en detalj. Det är ett varningstecken.

• Politiken: tribalism istället för ansvar Dagens politik har blivit ett spel där det viktiga inte är vad som byggs, utan vem som byggt det. Makthavare raderar varandras reformer som om historien vore en whiteboardtavla. Det är inte ideologi. Det är ren egoism i kostym: "Om inte jag vann, ska ingen få vinna".

• Medieklimatet: uppmärksamhet före sanning

Journalistiken har blivit en marknad för klick. Det belönar inte lojalitet mot verkligheten – det belönar provokation. Algoritmerna är dagens redaktörer, och de bryr sig inte om konsekvenser, bara engagemang. • Konsumtionssamhället: slit och släng – även av människor

När produkter designas för att vara kortlivade lär vi oss samma logik om relationer. Vi slänger snabbare, vi byter snabbare, vi lämnar snabbare. Ghosting är inte en trend. Det är en psykologisk spegling av vårt ekonomiska system. • Företsgsvärlden: kortsiktighet över allt annat Marknaden belönar kvartalsvinster. Inte lojalitet mot samhälle, anställda eller klimat. Därför kan företag avskeda tusentals människor dagen efter rekordvinster – och ändå hyllas på börsen. Det är renodlad egoism förklädd till strategi.

• Sociala medier: identitet som valuta

När allt vi gör dokumenteras, värderas och jämförs blir självupptagenhet inte ett karaktärsdrag utan en överlevnadsstrategi. Man säljer versioner av sig själv för likes, och relationer reduceras till ytor där människor mäter varandra. • Ungdomars ökade psykiska ohälsa

I ett samhälle där man förväntas vara sitt eget varumärke ökar ångesten, stressen och den inre isoleringen. När allt ansvar läggs på individen finns ingen kollektiv kudde att landa i. • Tillitsminskning i samhället

OECD:s senaste mätningar visar att förtroendet för politiker och institutioner sjunker i stora delar av västvärlden. När vi inte litar på varandra längre, dras vi mot det individuella skyddsnätet: “jag måste ta hand om mig själv – ingen annan gör det”. • Kulturen: nedmonteringen

Vi ser hur antalet mötesplatser för samhörighet minskar till vinning för kapitalet. Biografer blir gymkedjor, teateruppsättningar sätts aldrig upp för de statliga pengarna skickas in i konsumtionssamhället. Allt ska vara självbärande, annars anses det inte ha något värde. Trots att vi vet att kultur bygger empati, gemenskap och livskvalitet värderas den som vore den ett störningsmoment i ekonomin. • Fotbollen: korruptionen, egoismen och kapitalismen

På något sätt är fotbollen en sån oerhörd tydlig spegel av samtiden. I topp sitter en organisation styrd av korruption och självförhärligande. Under det: föreningar som länge bar kollektivets röst men som allt mer förvandlas till varumärkesmaskiner åt miljardärer, diktaturer och investerare. Och längst ner: supportrarna. Den sista platsen där det kollektiva fortfarande lever. Människor som försöker göra sina röster hörda, men möts av svek efter svek.

Listan kunde göras ännu längre. Men allt detta sammantaget ger en bild.

Den berättar vilket samhälle som kommer ut när man mixar egoism, rädsla och marknadslogik i samma behållare. Vi lever i det. Vi andas det. Vi kallar det normalt.

Så när Donald Trump står där, stolt som en tupp, med sitt fredspris – ett pris som aldrig hade instiftats om VM spelats i ett land som till exempel Tyskland – då är det inte bara ett politiskt skämt. Det är en moralisk spegel.

Och i den spegeln måste du fråga dig själv: Vem ser du?

En parasit som trampar på andra för att själv vinna och tåga i de svaga människornas segerparad? En ynkrygg som duckar för ansvar och kallar det frihet? Eller en människa – rakryggad, lojal, empatisk, modig nog att vara sårbar – även när tiden säger att den sortens egenskaper är förlorade?

Du behöver inte vara perfekt, men om den du ser inte är genuin bör det vara nog för självrannsakan. För i egoismens tidevarv är tyst förnekelse också en form av svek.