TV4, ta din gamla cigarett och cykla till Bahamas för fan

Efter en lång och fantastisk dag som kändes som hela Söders och Söderorts nationaldag finns många olika spår att välja – så jag gör det med tre olika rubriker. Läs vad ni vill, jag behöver skriva av mig. Här är mitt uppslag:

• TV4 stoppade Gröna Linjen

• Söderbönor glöder

• It's a wrap – dags att börja klippa

Gröna Linjens fotograf Anders Stensiö.

TV4 stoppade Gröna Linjen

Innan vi går in på själva sakfrågan vill jag gå in på lite kring det här med rättigheter och hur fel det slår. Det är ett ständigt aber när man gör dokumentärfilm. För samtidigt som influencers och privatpersoner kan fylla sina feedar med rättighetsskyddat material och till och med livesända i sina kanaler är kontrollen på den som gör dokumentärfilm mycket hårdare. Hur många filmer har man inte sett på sociala medier från tisdagens cupfinal med mobilkameror riktade mot plan vid både mål och firande? Men trots giltig ackreditering får vi som pysslar med dokumentärfilm inte rikta våra kameror mot händelsernas centrum. Det äger TV4. De ackrediterade stillbildsfotograferna kan smattra loss hela matchen, publiken filmar och publicerar hejvilt, men de enda dokumentärfilmarna på plats (vi) får bara rikta kamerorna mot läktarna – och den enda anledningen till det är någon slags maktfullkomlighet. Problemet dyker även upp i andra sammanhang. På många platser krävs tillstånd och inte sällan har en dokumentärfilmare svårare att skildra verkligheten än en influencer eller en TV-kanal. För vissa av dessa tillstånd måste man betala för (tunnelbanan, flygplatser etc) och för ett litet produktionsteam med begränsad budget kan det vara svårt eller omöjligt. Detsamma gäller säkert i sak för influencers och privatpersoner som publicerar material i sina sociala medier, men där finns ingen kontroll. Detta trots att klipp i sociala medier tenderar att ses av många fler än de dokumentärfilmer som ges ut. Detta är problem som vi dokumentärfilmare ständigt tvingas brottas med. Ibland kan man förstå varför, i andra fall kan det vara helt obegripligt. Fallet som jag skriver om här under hör definitivt till det sistnämnda. Att en tv-kanal vill ha ensamrätt till bilderna under pågående match eller så länge det finns ett nyhetsintresse kan jag förstå. Men där finns ändå ett undantag som heter nyhetsrätt, där andra medieföretag kan få rätt att visa ett visst antal minuter från sändningarna redan direkt efter matchslut. Att detta undantag då inte fungerar för en dokumentärfilm (eller gör det det?) som ofta visas långt efter att händelsen ägt rum kan jag inte förstå. Om du som läser detta är mer insatt i denna fråga (och vet vad som gäller och vad man som dokumentärfilmare kan göra i såna här situationer) får du hemskt gärna skriva till mig på andreas@mammutkultur.se. Det kan vara värdefullt att ha med sig till nästa gång jag eller någon jag känner hamnar i en liknande situation.

Generellt tycker jag att rättigheter för fotbollsmatcher inte ska ha eget liv eller kunna gälla på obestämd tid. Vidare tycker jag inte att någon ska kunna begränsa någon från att filma eller fota idrottsevenemang, utan det som ska kunna begränsas är möjligen publiceringstiden. För filmat material från ackrediterad person som inte har nyhetsrätt skulle det till exempel kunna vara publiceringsstopp en vecka eller en månad. Men att kunna hindra personer, i synnerhet personer i yrkesroller, att inte få fånga det som sker på platsen tycker jag är rent vansinne och ett hot mot det fria skapandet. Att låta kapitalismen styra vem som får skapa innehåll, i detta fall dessutom ett event av ett nationellt förbund på en arena som ägs av staden med våra gemensamma skattepengar, tycker jag är helt obegripligt.

Nu till sakfrågan: Nationaldag, cupfinal och vår sista filmdag. För mig som regissör för den kommande dokumentärfilmen Gröna Linjen har det varit en målsättning att lyfta upp damerna på samma nivå som herrarna och när cupfinalen skulle spelas på Nya Söderstadion (eller Tele 2 Arena som det kapitalistiska namnet är), var det en självklarhet att det var där och då vi skulle knyta ihop säcken för vårt filmande. Arenan har sedan starten av vårt filmprojekt varit skådeplatsen för där brokighet omvandlas till gemenskap (här kan du läsa om filmidén). För oss var det viktigt att det fanns en och samma fysiska plats för att förtydliga denna omvandling. Hursomhelst, vad vi önskade från finaldagen, var i första hand läktarbilder och supporteruppladning. Det som händer på planen behöver vi för att sätta ett sammanhang, men resultaten och spelet är aldrig i fokus i filmen. Vad vi behövde från matchen var egentligen några sekunder här och där för att sätta ett sammanhang. Det var där David krockade med Goliat. Under den tid som projektet har pågått har vi filmat vid flera allsvenska matcher, mest herrmatcher då antalet såna matcher är många fler än damernas på Nya Söderstadion. Men när damerna kommit till arenan har vi varit där och tanken har hela tiden varit att utrymmet i filmen ska fördelas lika mellan de två lagen.

Vad vi inte kunde förutse var att det denna gång skulle sättas käppar i hjulet. Vad som hände var detta:

Som vanligt kontaktade vi Hammarby Fotboll i god tid för att säkerhetsställa ackreditering till matchen. De var som vanligt hjälpsamma, men informerade samtidigt om att det var Svenska Fotbollförbundet som ansvarade för ackrediteringarna för denna match. Bajen var dock övertygade om att det inte skulle vara några problem och clearade sedan allt med förbundet innan vi fick skicka in en officiell ansökan om ackreditering. I samband med denna önskan fick vi följande svar från förbundet:

"Innan vi kan hjälpa er med ackrediteringar behöver ni lösa rättighetsfrågan kring filmning vid cupfinalen." Vidare ombads vi kontakta den person vid förbundet som ansvarar för medierättigheter, vilket vi gjorde den 25 maj. Svaret från denne person var: "Om syftet är att visa personer på läktare under en fotbollsmatch, så föreslår jag att ni filmar t ex en match från Damallsvenskan istället. Vi har redan väldigt många förfrågningar på just cupfinalen."

Jag förklarade att det var denna match som var syftet och att det var ett unikt tillfälle att visa en match med storpublik på en klubblagsmatch i Sverige. Efter några mejl fram och tillbaka där det från förbundet underströks att vi måste ha godkännande från TV4, som äger sändningsrättigheterna (även om SVT köpt loss rätten att sända finalen), och att TV4 sagt nej fick jag kontaktuppgifter till ansvarig person på TV4, en person med titeln Head of Sports Channel Operations. Den 1 juni skickade jag ett långt mejl till TV4:s Head of Sports Channel Operations där jag bland annat berättade om filmen, att vårt syfte var att lyfta damfotbollen och att det i den färdiga filmen (som kommer ut först 2024) sannolikt kommer att handla om några sekunder med matchbilder. Svaret från TV4 var att de och SVT var okej med att vi filma läktarna men med det förvånande tillägget "Om ni vill använda matchbilder måste det vara våra bilder inklusive credit. Ni får ej filma matchbilder själva."

Mitt svar:

Tack för snabbt svar. "Det är inte den typ av bilder som tv tar som vi är intresserade av, utan mer cinematiska. Det är alltså ingen matchrapportering som ska göras."

För att förklara detta för er som läser har det med att dessa bilder klipps mot andra bilder vi har filmat och att det inte fungerar något vidare att i detta sammanhang (där publikens perspektiv är i fokus) plötsligt klippa in tv-bilder med kanallogga i hörnet.

Jag avslutade mejlet med att fråga vad anledningen till detta nej var. Svaret från TV4:s Head of Sports Channel Operations var kort:

"Anledningen är att det är vi som äger rätten till matchbilder. Inte konstigare än så." Detta svar fann jag väldigt provocerande. Vi konkurrerar inte med TV4 på något sätt, vår film distribueras på bio först nästa år och det var en chans för oss att få hjälpa till att lyfta damfotbollen i landet och i vår klubb. Jag såg och ser det som ett rent maktmissbruk. Syftet med sändningsrätt kan väl inte vara att stora bolag ska kunna stoppa mindre konstnärliga kulturprojekt från att kunna göra sin grej? Jag återkommer med tankar kring detta. Gröna Linjen: "Jo, jag vet att ni äger matchbilderna, det är därför jag ställer frågan till er varför ni säger nej. Att ni äger bilderna behöver ju inte betyda att ni säger nej till alla förfrågningar. I synnerhet inte den här typen av förfrågningar. Är det en ekonomisk fråga? I så fall, vad skulle det kosta att få filma, säg tio minuter av matchen, och att visa max en minut? En till fråga, vad räknas som matchbilder? Är det okej att ha publik i fokus men att spelarna passerar förbi i oskärpa?" TV4: "Svar på första frågan: Det är en rättighetsfråga, inte en ekonomisk fråga. Svar på andra frågan: Nej, det är inte ok. Ni får inte filma mot plan."

Jag var vid det här laget rätt uppgiven, men gjorde på morgonen dagen före matchen ett sista försök att få till något. "Jag har en till förfrågan. Då det vi behöver handlar om sekunder har jag en förfrågan/vädjan om två alternativ.

1) Vi får vända kameran mot planen i 30 sekunder och får heller inte överskrida detta antal sekunder i slutprodukten. Antalet sekunder är förhandlingsbart från vårt håll.

2) Vi får 20 valfria sekunder clean feed från er sändning (där vi kommer leta bilder i markhöjd). Kredd i eftertexten.

Kan något av detta fungera?" Denna förfrågan är fortfarande obesvarad från TV4:s Head of Sports Channel Operations. I samma veva ringde jag Svenska Fotbollförbundets ansvarige för medierättigheter och frågade om det var lönt att försöka göra en liknande förfrågan hos SVT, men svaret från förbundet var lika tydligt som det från TV4: Det är TV4 som äger rättigheterna. Vägs ände var nådd. Samtidigt som jag fick en bekräftelse från förbundet om att vi fått en ackreditering till matchen frågade jag om vi kunde vända kameran mot planen efter matchen. Jag borde inte blivit förvånad längre, men svaret jag fick från förbundet fick mig ändå att undra vad fan det var frågan om. "Ni får inte filma något mot innerplan (inte efter matchslut heller) ..." Samtidigt som denna fars ägde rum hade föreningen Supportrarnas matchprograms ordförande Pernilla Olsson fått höra om TV4:s nej och twittrat om det:

Tweeten retweetades 34 gånger och har i nuläget nått 44 000 personer. Jag fick efter detta väldigt många meddelanden från både bajare och tv-folk. Jag har själv jobbat på TV4 i åtta år och frågade en person som jobbar på en annan kanal med rättigheter om vad denne trodde att det kan ha funnits för anledning att säga nej: "För att han kan" och vidare "Förstår inte deras vinning i att säga nej. Finns ingen uppsida för dem då det inte råder någon konkurrens." Och det är väl just där jag landar också. Det var en maktdemonstration. Det hade till och med varit lätt att internt försvara att låta oss filma, då det kan öka intresset för deras framtida sändningar av damfotboll på klubblagsnivå (om än sannolikt ytterst marginellt, det är jag väl medveten om). Även Expressen snappade upp vad som hände på Twitter. På morgonen före cupfinalen ringde en journalist från tidningen för att ställa frågor kring detta. Jag berättade hur det låg till och journalisten skulle följa upp vårt samtal med att ringa TV4. Vi hade kontakt på mess under dagen och jag blev förbluffad när jag fick höra vad TV4 hade svarat Expressen. "Snackade med TV4 nyss, de förklarade att det är SVT som äger rättigheterna. Och att TV4 bara sänder matchen (också)."

Ett svar som alltså går stick i stäv med det svar jag fick från både TV4 och Svenska Fotbollförbundet. Vem ägde egentligen rättigheterna och vad håller de på med? Den här rättighetsdjungeln blir bara ett större och större skämt. Egentligen är det nog inte TV4 jag vänder mig till. För även om de kunde ha valt att agera annorlunda i denna situation är det helheten som det är något knas med. Det borde inte gå att ta fram ett avtal där TV4 eller någon annan kanal har rätt att neka någon att rikta sin kamera mot planen på den här typen av event. Det borde inte gå att ta fram ett avtal där TV4:s eller någon annan kanals rätt till livesändning innebär att annat material inte får publiceras utan någon rimlig tidsgräns. Ännu en sak som förvånade mig i detta fall var att förbundet inte såg värdet i ett sånt här projekt genom att stötta oss och ligga på kanalen istället för att springa deras ärenden. De enda som stod upp för oss i denna situation var Hammarby Fotboll – och det tackar vi för.

Söderbönor glöder

Nu blev det ju väldigt många rader om rättighetsfrågan, men tisdagen handlade ju om något helt annat. Visst var det Sveriges nationaldag, men på Södermalm och dess södra förorter var flaggan inte gulblå denna dag. Det var snarare Bajenlands nationaldag. På gator och torg, i barer och fönster, var det grönvita flaggor och halsdukar som vajade. De östra delarna av Ringvägen togs helt över av grönvita färger. Tusentals människor möttes redan vid lunchtid upp i korsningen Södermannagatan/Ringvägen och när spelarbussen rullade förbi var det scener som vi aldrig tidigare har skådat i samband med en dammatch i Sverige. Barnfamiljer, tonåringar, män, kvinnor, tanter och gubbar stod sida vid sida och peppade spelarna. Bengaler brann, folk klättrade upp i trafikljus och fönster längs med Ringvägen öppnades upp av nyfikna människor. Det var ett kaos som till 99 procent bestod av glädje och förväntan. Det röjdes - men det gjordes med värdighet.

Det enda som tydde på att nationaldagen var svensk var den formation av Jas 39 Gripen som för några ögonblick överröstade de grönvita när de passerade förbi tätt över hustaken. Just där och då kändes det dock som att stridsplanen var en del av spektaktlet på marken.

Finalen i Svenska cupen var inte en match mellan två lag. Finalen i Svenska cupen var bara på pappret ett arrangemang där Svenska Fotbollförbundet stod som värd. Från början till slut var det Hammarbys fest. Före, under och efter matchen. På gatorna, läktarna och på planen. Motståndaren Häcken hade fått en inbjudan till festen som hovnarr. Madde, Maika, Alice, Kyra och övriga sprang i åttor runt de vilsna Häckenspelarna. Det var förvisso 0-0 i halvtid, men det var ändå aldrig något snack. Det här var Bajens dag och i den andra halvleken dödade man med hjälp av över 17 000 grönvita (japaner, dalmasar, Ekenkisar och bönor) på läktaren matchen under 21 minuter där 0-0 blev 3-0 och där Madelen Janogy gjorde ett av de snyggaste målen i svensk fotboll denna säsong när hon tryckte upp tvåan i Jennifer Falks högra krysss med ett mäktigt avslut.

Fantasin, kärleken och kreativiteten det här laget visar och ger går inte annat än älska. Samma sak med festen som de 17 000 på läktarna bjöd på. Det här var Hammarbys dag, men det var också en uppvisning i positiv supporterkultur som hela Sverige kan lära av. Att Häckenspelarna fick lyssna till "Always look on the bright side of life" när de hämtade sina silvermedaljer får de svälja. Jag är ganska övertygad om att de med distans till matchen ändå kommer uppskatta upplevelsen. Efter matchen fortsatte festen. Först på läktarna där den på alla sätt underbara och charmiga Maika Hamano drog igång "Från Södermalm" på sitt alldeles egna sätt och sen vidare till Medis, platsen där vi firar stora segrar. Den här dagen var inte bara en enorm seger för Hammarby IF, den var även en seger för supporterkulturen.

It's a wrap – dags att börja klippa

När tisdag blev till onsdag var det också kulmen på cirka två års filmande för filmen Gröna Linjen. Vår fotograf Anders Stensiö har lagt ner ett heoriskt arbete sedan början av maj på att förbereda och sortera materialet till vår klippare Jakob Åsell. På måndag sätter jag mig med Jakob och vår stora klipp-process tar vid. Nu ska 99 procent av allt material vi hämtat in filtreras ut och där den sista procenten ska forma det som blir vår färdiga film. Darlings kommer dödas på löpande band och jag och Jakob kommer att testa oss fram för att hitta filmens slutliga tempo och rytm. Filmen finns i materialet, men bland darlings och ren skit måste vi få fram de pusselbitar som bygger helheten. Vi kommer att hålla på tills vi blir nöjda (och saknar vi något i vårt mastodontmaterial dammar vi av kameran och försöker hämta in det), men jag törs lova att vi någon gång under 2024 intar biograferna.

Jag vill även passa på att tacka våra karaktärer som bjudit in oss i deras olika världar. Det har inte bara gett oss det vi behöver för att skapa film, det har också gett mig nya vänner. Oavsett vad som syns i den färdiga filmen har allt ni har tagit med oss på haft ett värde. Tack!