Antiklimax, snöpligt, snopet, surt, förnedrande. Vi är nog många som jagat recept på antidepressiva efter den sista veckan på fotbollsvåren 2022. För den var en riktig käftsmäll.
Först förlust efter straffar mot ett Malmö FF som vi spelmässigt ägde i cupfinalen. Sen en chockförlust mot Värnamo. V ä r n a m o. Som om inte det var nog så kammade våra toppkonkurrenter hem alla poäng de kunde kamma hem. Häcken, med en man mindre, avgjorde på övertid efter att motståndarna kvitterat i den 90:e minuten. Djurgården vann lekande lätt med 4-0. AIK vände underläge till seger. Malmö tog en enkel bortaseger. Och vi tappade vår serieledning och föll till tredje plats. Våren som kunde slutat med serieledning och cupseger blev istället en påminnelse om livets alla svårigheter, om att Cifuentes trots allt är en människa och om ordspråket "Den som gapar efter mycket ...". Mardrömsveckornas mardrömsvecka var ett faktum. Trots det så kan vi ändå summera vårsäsongen med en finalplats i cupen och att vi i högsta grad är delaktiga i guldracet. Jag hade ändå tagit det erbjudandet inför säsongen. Dessutom ska vi heller inte glömma att om herrarna genomled en ångestvecka var det motsatsen hos damerna. Först bortaseger mot Djurgården efter ett avgörande på tilläggstid och sen en överkörning av Kalmar på bortaplan innan den väldigt tidiga julklappen Jonna Andersson anlände från Chelsea.
Å andra sidan kan vi också konstatera att köpfesten från Hammarbys herrar inte tycks ha något slut. Efter vinterns rekordförsäljningar av Amoo och Aziz rycks det rejält i Swedberg, Jeahze och Lahdo. Det är ju kul att många klubbar attraheras av våra spelare och att pengarna i klubben säger klirr, klirr, klirr, men det vore såklart roligare om vi var starka nog att både behålla spelarna och motivera dem till att vara kvar. Det är svårt att vara ett topplag med den rotation vi har och i slutändan är det alltid tränaren, oavsett material, som får stå ansvarig.
Men det är väl så sakernas tillstånd är, aldrig får man vara riktigt glad.
Från fotboll till något helt annat. Ni har väl inte missat Swedengate? Plötsligt stod svenskarnas snålhet i världens fokus. En tråd på Reddit där frågan "Vad är det konstigaste du fått göra hemma hos någon på grund av deras kultur eller religion?" gav följande svar från en användare med riktning mot Sverige: "Medan vi lekte på hans rum ropade hans mamma att maten var klar. Och lyssna på detta. Han sa åt mig att VÄNTA på hans rum medan de åt. Det var fan galet". Tråden blev snabbt viral och hashtaggen "Swedengate" trendade på sociala medier, vilket ledde till att internationell media hakade på. New York Post, The Independent och The Guardian är bara några som skrivit om och förfärats över den svenska traditionen att låta våra barns kompisar sitta på rummet när det äts middag. Jag måste erkänna att jag själv varit med om det och jag är tämligen säker på att mina föräldrar utsatt mina vänner för detsamma och jag kan hålla med världen om att det är en otrevlig ovana. Nu ser det ju inte ut så här i alla hem, men det är trots allt så pass spritt att jag tror de flesta av oss varit med om det. Som barn reflekterade jag själv aldrig över det som något otrevligt. Middagen med familjen var viktig och det var tämligen speciellt om en gäst satt med vid bordet. Det finns dock tillfällen när jag faktiskt funderat kring den svenska ogästvänligheten. Som när en italiensk familj som bodde åt andra hållet propsade på att få köra mig och min dåvarande partner till semesterboendet när sista bussen från stan hade gått eller som när jag filmade hemma hos den tidigare Bajenspelaren Sinan Ayrancis turkiska familj och de mer eller mindre tvingade oss till bords för att käka en magisk måltid med dem. Det var alldeles uppenbart att ett nej inte godtogs oavsett andra middagsplaner. Eller helt nyligen när jag käkade middag med Ahmad från Syrien (en av karaktärerna från vår film) och en brasiliansk journalist som skriver en bok om flyktingar i Europa. När det var dags att betala informerade servitören mig om att notan redan var betald, Ahmad hade pröjsat för oss alla. Jag sa, som vi svenskar gärna gör, att det hade han verkligen inte behövt. Ahmad tittade oförstående på mig och sa ”men det var ju jag som frågade dig om du ville följa med”. Vid dessa tillfällen har det ändå slagit mig att detta sällan händer hos en svennebanan-familj, även om jag såklart varit med om det också (inte minst den givmildhet jag mött från alla grönvita vid skapandet av Gröna Linjen). Nåväl, vi kanske inte alltid är det mest gästvänliga landet och vi kanske har en inneboende snålhet, men vi har åtminstone ingen tradition i nära tid att slå våra barn som en del av vår uppfostran. Och jag tror att vi med vår ängslighet kommer, precis som vi gjort på många andra områden, tänka om i frågan. Låt det bara aldrig gå så långt att du bjuder en djurgårdare på bira.
I dag ska jag åka till min uppväxtort Upplands Väsby då kommunen i samband med sitt 70-årsfirande bjudit in mig för att visa och tala om min film Mormor, kriget och kärleken, vilket såklart är en stor ära. Nyligen blev jag också intervjuad av tidningen Nöjesguiden om filmen, den intervjun kan ni läsa här. Vill ni se filmen går den nu att streama på TriArt och inom kort också hos SF Anytime. Nästa film som jag hoppas ska gå upp där är såklart Gröna Linjen. Där är vi snart färdigfilmade och kommande vecka kommer jag lägga absurt mycket tid på en ny ansökan till Filminstitutet och Film Stockholm. Vi behöver verkligen det stödet för att dels hålla tidsschemat, men också för att kunna färdigställa den guldgruva av material som vi sitter på på det sätt som vi önskar. Till sist är ni alla som vill höra mer om projektet varmt välkomna till Hammarby Boxnings kulturevent på Skanskvarn den 11 juni där jag kommer berätta mer om vår process.