"Är du fotbollssupporter?". Den frågan följs ofta av ett samtal om våld och kostnader för samhället, mycket sällan om ett samtal om allt det fina supporterskapet har att erbjuda. I samhällsdebatten är fotbollssupportern en vettvilling. En väckskalle som söker våld och konfrontation. Det är lika verklighetsfrånvänt som att påstå att svenskar är ett kriminellt folk.
Jag har gått på fotboll i cirka 35 år. Det är inte omöjligt att jag börjar närma mig 1 000 Bajenmatcher. Jag har stått i klacken och haft sittplats. Jag har gått med vänner, familj och ensam. Jag har bevakat matcher som journalist och filmare. På alla dessa år och matcher har jag personligen aldrig utsatts för våld från vare sig en motståndarsupporter eller någon medsupporter. De två tillfällen jag utsatts för våld i samband med fotboll har det varit från statsmakten. Den första gången var jag tonåring och jobbade med att sälja korv på Råsunda av alla ställen. Gnaget hade mött Blåvitt och efter matchen stod jag utanför arenan och väntade på att pappa skulle hämta upp mig. 50-100 meter bort gruffade några supportrar med varandra. Storögt följde jag bråket, som nog mest bestod av okvädningsord, på distans när jag plötsligt får ett slag. Sen ett till och ännu ett innan jag lyckas fatta vad som pågår. En polisman vevar vilt med sin batong på min tonårskropp. Han slår 5-6 slag och springer sen vidare. Några år senare, också utanför Råsunda, är jag på väg ner i tunnelbanan efter ett derby mot AIK. Det är mycket folk på väg ner och när jag närmar mig glasdörrarna innan spärrarna drar polisen igen dem. Bakifrån kommer folk och trycker på. Jag står nära öppningen och kan inte röra mig åt något håll. Kanske fick polisen en snilleblixt hur han skulle rädda situationen, kanske njöt han av sin makt. För när paniken är som störst öppnas dörrarna upp några decimeter. En hand och en behållare trycks genom springan. Någon sekund senare sprutas platsen full med tårgas (eller någon form av gas i alla fall), folkmassan trycks tillbaka, men det svider i ögon och ansikte. Ha i åtanke att vi då snackar om en miljö där relativt många dricker bira – och vi vet alla vad alkoholen har för effekt på våldet i samhället. Väger vi in det är det egentligen högst sensationellt att våldet inte är mer utbrett inom den svenska fotbollen. Testa att samla 10 000 människor med olika bakgrunder i en gigantisk barmiljö och jag kan garantera att antalet situationer med våld blir många fler än vad vi ser med samma antal på en fotbollsarena.
Påstår jag att fotbollssupportrar inte slåss? Påstår jag att våld mellan fans inte finns? Nej, absolut inte. Våldet finns i alla större klubbars supporterled. Men det är en försvinnande liten mängd människor som ägnar sig åt det. Pressa ihop 20 000 människor på en liten yta varsomhelst i världen och det kommer alltid finnas människor som inte kan hålla sig från att puckla på varandra. Alla städer, alla torg och musikkonserter har sin beskärda del av våldet. Det kommer aldrig att försvinna helt. Fotbollen må ha en viss dragningskraft för våldsamma personer, men den stora majoriteten vill bara stötta sitt lag med sång, flaggor och pyroteknik. Det sistnämnda är förvisso olagligt, men hanteras de på rätt sätt kommer ingen till skada och när både medier och klubbar i sin kommunikation lyfter den magiska stämning supportrar skapar är det inte sällan med bilder på bengalhav.
Fotbollen har sina problem, precis som resten av samhället, men att måla ut gruppen fotbollssupportrar som våldsamma och farliga är att ljuga. Vi kommer från alla samhällsklasser, yrkesgrupper och kulturyttringar. Att medierna betydligt oftare fokuserar på våldet är bara något som ligger i mediernas natur. Sensationsjournalistik är mer efterfrågat än det mer positiva fokuset. I grunden är det ju vi läsare som styr det. För mig handlar supporterskapet allra främst om gemenskapen över gränserna. Igår åkte jag en fullsatt buss fram och tillbaka till Norrköping. Det var en brokig skara människor. Vissa hade man aldrig fått chansen att prata med i något annat sammanhang, för vi lever våra liv i helt olika bubblor, men genom fotbollen bryts alla dessa barriärer. Vi brinner för samma sak och där och då är det det enda som spelar någon roll. Ingen bryr sig om du är vd, arbetslös eller var du är född, här är vi alla jämlikar. Som en enorm kör står vi sida vid sida och sjunger fram vårt lag. Vi skriker ut både glädje och frustation, det blir i vissa fall som någon form av terapi. En plats där vi tillåts att känna och kan utan att någon dömer oss visa vad vi känner. Många är vi som även använder passionen för vårt lag i vårt kreativa skapande. Nya läktarsånger dyker upp, tifon på högsta konstnärliga nivå och graffitimålningar som färgar staden. Det skrivs böcker, fotograferas och görs filmer och musik. Kulturen har en vital plats i supporterrörelsen, åtminstone i min klubb. Det är en unik företeelse, en form av kulturyttring av en dignitet som inte finns någon annanstans, och det är hög tid att vi får upprättelse för det. Det vi kostar staten är inte nära det vi ger. Vår passion skapar bryggor, vår passion skapar jobb och vår passion skapar en alldeles unik samhörighet. Vår passion ser till att folk på glid hittar ett sammanhang och en väg tillbaka in i samhället. Fotbollen är inte, och kommer aldrig att bli, felfri (det är ju ändå känslor det handlar om), men att måla ut de 100 000-tals människor som brinner för en klubb i vårt land som vettvillingar är att göra samhället en otjänst.
Och trots att det blev 0-2 i baken igår kunde vi som satt i bussen på väg tillbaka glädjas av gemenskapen och framförallt att damerna samtidigt vunnit hemma på Kanalplan med 8-0 och befäst sin förstaplats i tabellen.