Så har en av de starkaste lysande grönvita stjärnorna då slocknat. Ronnie Hellström har slagit följe med Nacka Skoglund och Svenne Berka.
Foto: Hammarbys arkiv/Hifhistoria.se När jag växte upp i 80-talets Upplands Väsby var Ronnie Hellström ett namn med magi omkring sig. Han spelade inte längre, men historierna om den fantastiske Ronnie sipprade ner även i en norrförort. För mig som grönvit var det såklart extra stort. Att lilla Sverige haft världens bästa målvakt, i paritet med dåtidens målvaktsfantomer Dassajev och Zenga, i världens största sport var nästintill obegripligt.
Jag hade andäktigt lyssnat på min pappas personliga historier om Ronnie. När Ronnie vakta kassen, då var det stil på Bajen. Farsan växte upp på Jönåkersvägen i Svedmyra innan han flyttade till Söder. Han var två år yngre än Ronnie, som flyttade till Stockholm som ung tonåring, och deras vägar skulle korsas när pappa fick slå straffar på den unge Hammarbymålvakten, en händelse som många år senare skulle sluta cirkeln när jag själv fick lägga upp bollen och slå en straff på Ronnie. Jag återkommer om det.
För oss barn på Liljevägen i Upplands Väsby, av alla ställen i världen man kan växa upp på, var Ronnie någonting magiskt, nästan ett sagoväsen. Vi hade svårt att tro att han ens släppt in mål i sin karriär och han var den enda bajaren, vilket han fortfarande är, som knipit den prestigetunga Guldbollen. Kort tid efter att han lämnat Bajen för spel i Kaiserslautern togs Hellström ut i VM 1974:s världslag. Han var världens bästa målvakt och samma år hade världens bästa målvakt vaktat kassen för Hammarby. Precis som då är det ännu i vår tids dagar svårt att ta in. Vad som gjorde det extra stort för den fyrmannaskara bajare (Lasse, Johan, min bror Nicklas och jag) som gick i min skola var att Ronnie vid denna tid bodde bara en dryg kilometer från Liljevägen, där vi alla fyra bodde inom 50 meter från varandra i ett mini-Bajenland. En dag bestämde vi oss för att våga oss hem till Ronnie och knacka på.
Nervositeten visste inga gränser när vi hittade Ronnies hus, den Ronnie! Det var surrealistiskt att han bodde i Väsby av alla ställen. Han som en gång i tiden var världens bästa målvakt och hade spelat i Hammarby, vårt Hammarby. Samma Ronnie som min pappa en sisådär 25 år tidigare slagit straffar på. Historiens vingslag slog lika snabbt som hjärtslagen när vi på darriga ben gick stegen fram till familjen Hellströms ytterdörr. Vi tog mod till oss och ringde på. Några sekunder senare, som kändes som minuter, öppnades dörren och där stod Ronnies fru. – Hej, är Ronnie Hellström hemma?, stammade någon av oss fram, och jag vill minnas att det var jag själv som sa det, men såna minnen går inte att lita på. – Nej, Ronnie är inte hemma nu, grabbar. Ni får försöka en annan dag, svarade hans fru. Besvikna lämnade vi Bollstanäs, området där Ronnie bodde, och återvände hem till Sjukyrkoberget och Liljevägen. Det hade ju varit så nära. När dörren öppnades trodde vi att vår stund att få träffa Ronnie, den Ronnie, äntligen var kommen. Men nånstans var det ändå stort, tyckte vi, att vi hade fått träffa Ronnies, den Ronnies, fru. Det var inte samma sak, men det var något. Även om jag så gärna hade velat berätta för pappa att vi träffat Ronnie.
Jag minns att vi passerade hans hus vid fler tillfällen, men jag har inget minne av att vi nånsin vågade knacka på igen.
Några år senare skulle våra vägar ändå korsas. I en lokaltidningsannons hade jag, eller om det var pappa, läst att man genom någon rotaryförening kunde få slå straffar på Ronnie på Vilundaparken, Väsby IK:s hemmaplan. Det var ett tillfälle som inte fick missas och en lördag i någon månad som jag inte minns, men jag tror det var sommar, stod vi där, jag, pappa och lillebror. Och där stod även han, Ronnie, den Ronnie. Och jag skulle få slå straff på målvakten som en gång i tiden var världens bästa målvakt och hade spelat i Hammarby, vårt Hammarby. Samma Ronnie som min pappa en sisådär 30 år tidigare slagit straffar på.
Det är märkligt att jag inte minns om jag slog min straff i mål, sannolikt inte, för det gick ju inte att göra mål på Ronnie. Det var stört omöjligt. Hade jag gjort det som ingen annan människa lyckats med inbillar jag mig att jag hade kommit ihåg det.
Så när Ronnie nu somnat in kommer jag minnas honom som målvakten som aldrig släppte in ett mål. Det kan vara propaganda inspirerat av Nordkorea, men det är så jag kommer minnas honom. Ronnie Hellström - en gång i tiden världens bästa målvakt.
Ur filmen Fimpen Trots att jag aldrig såg honom spela för Hammarby såg jag faktiskt honom göra en match. När jag var tio år gammal slog bomben ner. Detta måste ha varit runt tiden när vi knackade på hans dörr. Gif Sundsvall hade målvaktskris, både förste- och andremålvakten var skadade, och klubben behövde snabbt få in en okontrakterad målvakt. Frågan gick till Ronnie, som hunnit bli 39 år, 7 månader och 18 dagar gammal, och som fyra år tidigare lagt handskarna på hyllan. Ronnie tackade ja. Detta var en stor händelse och SVT sände matchen. Det var den 9 oktober 1988 och Frölunda kom till IP i Sundsvall. Jag tror inte jag släppte blicken från teven en enda sekund. Sundsvall gjorde inga mål, men det spelade ingen roll, för i mål stod ju Ronnie och han var omöjlig att göra mål på. Så precis som farsan fick jag se Ronnie hålla nollan. Och precis som farsan fick jag slå straff på Ronnie.
Tack för alla minnen, Ronnie.