Efter 60 dagars skramlande med bössan kan vi äntligen börja fokusera på det vi ska göra - nämligen film. Och eftersom vi helst inte pratar om premiären, så har ett "tystnad tagning" sällan legat bättre i mun. Så i detta blogginlägg blir det mer film än Bajen, så om du vill kan du sluta läsa här (men i slutet av texten skriver jag lite mer om projektets status).
Filmen har i mitt liv alltid varit en lika självklar beståndsdel som Bajen. Mer i vissa perioder och mindre i andra, men den har funnits där som en alternativ värld att kunna drömma sig bort i. Jag köpte min första filmkamera som tonåring och samlade ihop kompisarna på gatan och regisserade och filmade mästerverket Djupt in i Värmlandsskogen, som filmades i skogarna runt kvarteret Sjukyrkoberget i Upplands Väsby. Under samma tid gjorde jag även en kort dokumentär om Hans Eskilsson, där jag filmade av inslag med honom från tv-sändningarna och klippte ihop. Talkshowen Goddag Liljevägen spelades även in med denna magnifika kamera som jag dessvärre glömt bort modellnamnet på. Men jag älskade att filma min omgivning och att sen klippa ihop materialet. Som tittare är jag ett fan av både spelfilm och dokumentärfilm. Jag älskar att gå på filmfestivaler (2015 såg jag 24 filmer på elva dagar!) och bio, och jag prenumererar på en hel rad av filmtjänster. Ibland ser jag Svennebanan-filmer och ibland riktigt skitnödiga prettofilmer. Det kan också variera vilken typ av filmer jag gillar, men brittisk diskbänksrealism (Ken Loach, Andrea Arnold och Mike Leigh!) och äldre italienska/franska filmer från regissörer som Francois Truffaut, Ettore Scola, Giuseppe Tornatore, Agnes Varda och Louis Malle ligger mig alltid varmt om hjärtat. Men jag skulle inte kalla mig finsmakare för jag kan älska allt från blockbusters från Hollywood till svenska kriminaldraman och tyska filmer om DDR-tiden eller andra världskriget samt såklart dokumentärer av alla slag. Till mina favoriter i den genren hör filmskapare som Gianfranco Rosi, Mia Engberg, Tom Alandh (såklart!), Michael Moore och mina gamla klasskamrater från Birkagådens dokumentärfilmskola Ellen Fiske och Ellis Hallin (se Scheme Birds!). Med Bajenland hoppas jag även kunna nå ut till den breda filmpubliken som inte nödvändigvis gillar Bajen, fotboll eller idrott överhuvudtaget. Jag vill skapa en berättelse om vår grönvita värld på ett sätt som det inte har berättats tidigare. Jag vill visa allmänheten att fotbollspubliken inte är en homogen grupp som går att stävja med en villkortrappa från polisen. Jag vill visa att alla fans inte vill slå någon annan på käften, men också att det finns dem som vill slå andra på käften. Jag vill visa att i våra led finns människor från alla samhällsklasser och alla grupper och att vi på läktarna står enade, att vi gemensamt försöker skapa en plats dit alla är välkomna. Till sist några rader om projektets fortlöpande. Som ni som läser här säkert har fått med er så har vi fått in över 100 000 (!) kronor på vår insamling. Däremot har Kickstarter ännu inte lyckats dra pengar från alla som skänkt via dem (tre personer har inte betalat in sitt stöd). Som jag förstått det försöker de fram till fredag, efter det brinner de stöden inne och då det handlar om en liten bit över 20 000 kan det för oss innebära att vi stannar på cirka 80 000 kronor, vilket ändå är 20 000 över vårt minimummål och något som vi är otroligt tacksamma över. Det visar att det finns ett otroligt stort intresse för att vår film ska bli verklighet! Vill ni veta vår tidsplan för projektet kan ni ta del av den här. Vi har nu sökt utvecklingsstöd från Svenska Filminstitutet och Film Stockholm, det tar dock några veckor innan svar kommer och det är först efter det som vi vet vad vi ekonomiskt har att röra oss med under projektets första fas. Klart är iaf att vi i samband med hemmapremiären på lördag har en kickoff för filmgänget och efter det hoppas jag kunna delge er lite mer detaljer. Den som har frågor eller tankar får gärna skriva dessa i kommentarsfältet här under eller skicka ett mejl till mig (andreas@mammutkultur.com).