I veckans avsnitt av Filosofiska rummet i P1 snackades det VAR. Kutte Jönsson, idrottsfilosof vid Malmö universitet, och Malena Johansson, sportjournalist på Dagens nyheter, gästade och ämnet var den i Sverige uppblossade debatten om VAR, men Svenska Fotbollförbundet på en sidan och supportrarna och klubbarna på den andra.
Intressant så klart, men när idrottsfilosen Kutte i programmets inledning menade att frågan handlade delvis om rättvisa och delvis om maktkampen mellan supportrarna och fotbollförbundet kände jag att samtalet från början hamnade väldigt snett.
VAR må vara en del av den så kallade maktkampen mellan förbundet och supportrarna, men kärnan i debatten handlar om någonting helt annat. DN:s Malena Johansson var inne och touchade på den rätta ingången, men då Kutte envisades med en annan fastnade samtalet. Vi som är högst närvarande i supportervärlden vet att frågan har mycket mer djup än någon löjlig maktkamp. Hade SvFF:s hållning varit anti-VAR hade de backats i frågan av supportrarna. Att Sverige i Fifas, och Svenska Fotbollförbundets, ögon är den fula ankungen i sammanhanget, beror helt enkelt på något helt annat, som tar sin början i vår högt skattade föreningsdemokrati. Utan den hade allsvenskan varit något helt annat i dag. Svensk fotbolls fame är dess supportrar. Om den allsvenska fotbollen viskas det knappt i Europa, men när det gäller vår supporterrörelse trånar många supportrar i större ligor efter det vi har. Inramningen i form av tifos, läktarsång och en stark supporterkultur även utanför matcherna är av hög internationell klass. Det är den som drar publik och det är den som får rubriker utomlands.
Kärnan i debatten handlar om känslor och ett stark motstånd mot den totalkapitaliserade moderna fotbollen, där Gulfstater och stora internationella företag har ett avgörande inflytande.
”Det påverkar den direkta känslan vid ett mål”, säger Malena Johansson i programmet. Och det är ju exakt där nånstans som kärnan i motståndet mot VAR finns. För när kapitalet tar över fotbollen mer och mer för varje säsong är det på bekostnad av just känslor.
För det är passionen som det hela tiden naggas av när fotbollen blir big business. Klubbens eldsjälar ersätts av proffs från företagsvärlden. Klubbar med en anrik historia byter färg eller ibland till och med namn, för att kapitalet har bestämt det. Arenanamn har sällan numera en koppling till den geografiska platsen och dess stolta historia, istället bär den ett företagsnamn. Ståplats görs om till sittplats för att anpassas till den nya vip-publiken som intagit sina extra lyxiga stolar på bästa plats för att strax före halvtid lämna samma stol för att proppa i sig från den framdukade buffén inne i företagshytten eller i det allmänna vip-utrymmet. Allt detta på bekostnad av känslor. Samma på spelarsidan där klubbhjärta nästan har försvunnit i världsfotbollen. Näringskedjan har skissats fram efter plånbok och för klubbarna längre ner innebär det en grotesk spelaromsättning. Scouter skickas till jordens fattigare länder där jakten på en diamant som i första hand hämtas för att förstärka klubbkassan och i andra hand det lag spelaren ska representera under en kort tid. För supportrar innebär det att så kallade kulturbärare, spelare som bär klubbens DNA, blir allt mer sällsynta. Istället hinner vi knappt ens börja sympatisera med en spelare innan den befinner sig i en annan del av världens kyssande ett annat klubbmärke på sin tröja. Vi känner inte längre på samma sätt med laget och dess spelare. Spelarna är snarare legosoldater som förväntas leverera efter lön. Tålamodet är kort. Över tid förändras supportrarna. De blir inte längre supportrar. De blir kunder och kravställare utan större passion och utan en tanke på att själva vara med och bidra med annat än pengar.
I Sverige har vi tack vare föreningsdemokratin stått emot denna utveckling bra mycket längre än många andra länder, där sporten under längre tid styrts av kapitalet. Men för varje år förflyttas gränsen. Steg för steg. Det är bara att titta på den engelska fotbollens förändringsprocess efter införandet av Premier League. Sverige genomgår också detta, men tack vare att det finns ett motstånd som också sitter på makt går den processen tack och lov mycket långsammare. En gång i tiden såg jag mig själv som Manchester City-supporter, men för varje år som gått har känslor skalats bort. Lager för lager. Nu har jag inga känslor kvar för en klubb som jag en gång om inte älskade så åtminstone hade starka känslor för. Med VAR blir fotbollen än mer show business. Sporten ser inte längre likadan ut från lägsta till högsta nivå. Och så var det det där med ”Det påverkar den direkta känslan vid ett mål”. Den extas och gränslösa glädje som ett mål kan innebära ska nu komma med en reservation. En reservation som gör att vi inte ens i dessa stunder av eufori kan känna oss trygga trots att stinsens flagga pekar mot marken. En reservation som kapar våra känslotoppar för att någon kan ju ha varit 14 millimeter offside. En reservation som aldrig hade låtit oss uppleva detta:
Så avgå Reinfeldt.
Vill du se VAR i allsvenskan?
Ja
Nej
Osäker