Det har bara gått två veckor sedan vi startade vår insamlingskampanj 60 lakan på 60 dagar och vi har redan samlat in nära 40 000 kronor och just nu (peppar peppar) ser det verkligen ut som att vi med marginal får in det vi har siktat på. Varje slant över det är en bonus, men 60 000 är alltså ett minimumkrav för oss för att våga och kunna kicka igång projektet på riktigt. Så verkligen TACK för att det faktiskt ser ut som att detta drömprojekt kommer bli av och att vi under året ska kunna filma en pilot som vi kan söka större stöd med. Ni är pilen i hjärtat! När det gäller själva projektet går vi så här i början lite på halvfart. Jag har framförallt ägnat min tid åt att läsa ansökningar, tips (vi har fått sjukt många!) och att snacka med er. Jag vill verkligen ta den tid som krävs för att hitta rätt typ av karaktärer och rätt mix av människor. Jag älskar att göra research och det är få saker som ger mig så mycket energi som att läsa berättelser från verkliga människor och få måla upp sin egen bild av varje individ. Det är faktiskt en ynnest. Jag har precis som de flesta andra i dessa tider haft ett riktigt skitår (fast med en del starka ljuspunkter) och ett tag i höstas var det riktigt mörkt, eller för att citera Vasas Flora och Fauna: Men när man går som en vålnad i sitt eget kvarter, När Annie ett tu tre int bor här nå mer. När stipendiepengarna har flugi sin kos, När ens fössta samling reas ut på Gros.
Va gör man, va gör man? Man kastar sig i en driva. Vad får man, vad får man? Antidepressiva.
I en driva.
Antidepressiva. Men trots allt sägs det ju att rötterna blir starka när det blåser hårt. Idén kring detta projekt har funnits i bakhuvudet ett längre tag, men energin och den kreativa förmågan har varit som bortblåst. Och sen svepte en pandemi in. För mig är att få skapa fritt absolut nödvändigt för att kunna fungera och må bra, när det inte går blir jag deppig och nästan paralyserad. Trösten för mig under vanliga mörka höstar brukar vara att träffa vänner, gå på filmfestival och att följa Bajen. Men den uppskjutna våren, som blev det uppskjutna året (åren?) har gjort det svårt att skapa drömmar. Varje dag har känts som en väntan på något bättre och något bättre är ett fullsatt Nya Söderstadion (det tar fortfarande emot att kalla Tele 2 för det, men det tar också emot att kalla en arena för Tele 2) och all den brokighet som den inrymmer. Det är en saknad av en pulserande ådra, av Götgatan i april och av jublet som stiger vid sena kvitteringen. Det är en längtan efter att vi ses snart igen verkligen ska bli ett snart, men någon tycks ha ändrat definitionen av det ordet. För snart har gått från dagar till veckor till månader och snart(!) ett år. Det är som att hissresan aldrig tar slut, att vi inte längre vet om hissen går upp eller ner, hur många våningar huset har och vilken våning vi ska få gå av på. Och då är det verkligen en ynnest att få grotta ner sig i er och att känna att ni finns där ändå, även om vi inte ses på läktarna. Så tack för det! Jag kommer göra allt för att jag och mitt team ska kunna betala tillbaka till er med en film som gör oss alla stolta över att vara en del av vårt älskade Bajenland. Att göra film med så många olika karaktärer som vi har planerat för kräver ett helt annat tänk. Det är inte en persons berättelse som ska skapas, utan flera personer som tillsammans ska skapa en berättelse. Och innan vi ens kan börja filma måste jag ha lärt känna personerna. Några av de tilltänkta karaktärerna har jag redan hunnit snacka med och under våren kommer jag kontakta ännu fler. Till sist kan jag nämna att vi även för samtal med potentiella producenter, vilket skulle underlätta mitt jobb mycket då jag skulle få fokusera mer på det jag gillar allra mest, att skapa film. Och då känns det som att hissen trots allt är på väg uppåt. Så skål för Sofia, Maria, Katarina
Och för hela Söderort
Jag står kvar här min vän
Vi är då, nu och sen
Och vi ses snart igen