Glädjande nog tog debatten rejäl fart efter mitt förra blogginlägg Hur påverkar denna mijoncirkus oss supportrar? Min tidigare kollega Olof Lundh snappade upp inlägget och ställde frågan direkt till vår vd Richard von Yxkull i sin podd (mycket intressant avsnitt även i övrigt, lyssna här!) och i Bajenpodden (den där podden som aldrig får mitt namn rätt och nej, det blev fel även när jag var gäst, haha) följdes inlägget av ett drygt halvtimmes långt samtal (från minut 48 här). Att åsikterna är spridda även bland oss fans är ingen överraskning. Det är så det ska vara och det berikar diskussionen. Men jag vill ändå ta tillfället i akt att förtydliga min ståndpunkt lite. --- Föreningen Gröna Linjen delar inte nödvändigtvis åsikterna som lyfts fram i bloggen, utan dessa är skribentens egna. ---
Jag vill framförallt understryka att jag inte tycker det är roligare när Bajen befinner sig i en lägre division och jag är fullt medveten om att det är så här den moderna fotbollen ser ut. Vi är i en tid då betydelsen av storleken på plånboken nästan övertrumfar resultaten på plan.
Jag tycker Supportrarnas matchprograms redaktör Magnus Hagström formulerade sig väl i frågan och verkade ha förstått vad inlägget handlade om:
"Jag håller på med det här för att få upplevelser. Jag vill se spelare jag tycker om, jag vill se mitt lag göra mål, jag vill kramas med människor jag inte känner. Att ha pengar på banken tycker inte jag är en upplevelse, men det är som ni säger en förutsättning för att finnas till överhuvudtaget."
Det här handlar ju inte om att vi som är kritiska till detta inte förstår att det krävs pengar för att driva en klubb och för att växa. Det var heller inte ett inlägg om att vi har passerat någon gräns där man (eller jag i detta fall) ger upp hoppet om fotbollsklubben Hammarby, för där är vi, som jag även skrev, inte ännu. Det jag ville peka på är vad det i förlängningen kan leda till. För tjugo-trettio år sen hade en stor majoritet haft svårt att förstå, ta in och ens tro på den här utvecklingen. Att vi skulle lira på konstgräs på en multiarena som vi delar med Djurgården skulle ses som verklighetsfrånvänt. Det var inte normaliserat. I dag har vi svårt att tro på en utveckling där 51-procentsregeln är borta och vi heter Hammarby Red Bulls och lirar i Coca Cola Nordic Premier League. En normaliseringsprocess sker långsamt och om inte vi, supportrar, klarar av att försvåra och ifrågasätta den här utvecklingen sker den snabbare. Det är redan som det har blivit mindre fult med den moderna fotbollen. Med det sagt så måste man inte tycka att den utvecklingen är dålig. Det tillhör brokigheten i Hammarbys DNA att vi inte står samlade i alla frågor och att vi lyder under föreningsdemokratin, där var och en av oss medlemmar har sin fulla rätt att höja sin åsikt om hur man tycker klubben ska drivas. Men om man är orolig för att vi ska hamna i situationen jag nyss beskrev är det våra kritiska ögon och hur vi använder våra röster som är avgörande för framtiden. De senaste åren har vi tagit ganska tydliga steg i den riktningen och vi har ju facit i många andra länder vad som över tid kan hända. Personligen prenumererar jag hellre på allsvenska mittenplaceringar än att vinna fina titlar och spela i Europa under ett sponsrat namn eller vad det nu kan vara. Det handlar inte om att jag inte vill vinna. Det handlar om att jag inte vill vinna till varje pris. Jag hoppas vi är fler än motsatsen som tänker så, men tiderna är i ständig förändring och som supporter tycker jag att det är en skyldighet att försöka bromsa en sån här utveckling om jag inte gillar den. Precis som jag tycker det är en medborgerlig plikt att hindra samhällsförändringar som känns oroande eller för idrotten eller EU att i tid sätta ner foten innan maktgalna diktatorer skrider till verket.
Många säger att idrott och politik inte hör ihop, jag kunde inte hålla med mindre. Allt är politik och inte minst idrotten. Så länge vi har en demokratisk rörelse ska vi använda den till att kämpa för det vi tror på. Att bara acceptera förändringar för att det ligger i tidens anda är en farlig väg att gå. När det kommer till Bajen handlar det för mig, precis som för Hagström, om upplevelser. Det handlar om stolthet över klubbens och fansens värderingar och historia. Det handlar om att vara närmare Union Berlin än Red Bull Salzburg. Tycker du något annat ska du såklart stå för det och kämpa för det, men alldeles oavsett kan du faktiskt ogilla en utveckling även om du fortfarande är en del av den. Eller för att citera den amerikanske författaren Marilynne Robinson: "Demokrati är något vi själva skapat och något som aldrig blir färdigt. Vi måste skapa den på nytt hela tiden."
Vårt supporterengagemang är något oerhört tåligt. Vi är otroliga på att hålla fast vid vår historia och kultur. En gång i tiden var samtliga spelare spelare lokala förmågor, i dag har vi i princip bara spelare från andra delar av Sverige eller världen. Trots att vi utsätts för ständiga förändringar och prövningar där inte sällan ekonomiska intressen drar klubben bort från dess egen kärna så lyckas vi ända streta emot och fördröja förändringarna. Det är något vi gör tillsammans genom att använda våra röster på årsmöten, i supportergrupperingar och som kollektiv kraft. Någon jag tycker har satt mina tankar på pränt är bajaren, författaren och professorn i kreativt skrivande, Niklas Rådström. I sin lysande bok (läs den!) En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle skriver han bland annat:
"När vi ser hur stabil ett fotbollslags självbild och kultur tycks vara trots att spelarrekrytering sker på en global arena och supporterskaran breddas måste vi fråga oss om inte också de flesta nationalstaters identitet är mycket mer konstant och tålig än vad de främlingsfientliga aktivisterna hävdar. Jag tror att ett lags traderade identitet snarare hotas av vad som sker då det över tid domineras av merkantila intressen. Då ser vi hur inte bara lagen och spelet kommersialiseras på ett sätt som till och med gör att enskilda spelmoment av arenornas kommentatorer ges namn av de sponsrande företagen. Vi kan även se hur den tidigare jämställda läktarkulturen där alla i publiken delade samma bänkrader nu sprids mellan avgränsade privatloger, VIP-lounger och avdelade läktare i vad som liknar ett slags klasshierarki." Det är ju också just detta som vi med vår kommande film (och bok) Gröna Linjen vill belysa och bevara. Är det inte den brokigheten vi älskar? Den är enligt mig fotbollens själva grundkärna och det som gör den unik i en allt mer kommersialiserad värld. Vi ska vara väldigt rädda om den.
Eller som Liverpools gamle mästertränare Bill Shankly uttryckte det: "En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så." Till sist: All kredd till Hammarby och dess ledning om det var så att Williot-affären blåstes av på grund av Rysslands invasion i Ukraina. Det var det enda rätta och rimliga beslutet, inte minst som en markering när en nation skiter i de demokratiska värden vi gemensamt kommit fram till, men även helt rätt beslut för Williots framtid.